Judinnan stor opera mot intolerans
Tätt och dramatiskt nervigt spel av Göteborgsoperans orkester
Fromental Halevys opera Judinnan från 1835 var en av 1800-talets populäraste operor, men liksom andra verk inom den franska grand opera-genren nästan tvärdog den efter första världskriget. Nu efter ytterligare hundra år är det dags att återupptäcka kvaliteterna i grand opera.
Judinnan, som nu fått modern svensk premiär i Göteborg, visar vad religiös intolerans gör med människor. Den kristna mobben hetsar mot den judiske guldsmeden Eleazar och hans dotter Rachel, och kardinalen Brogni, som privat talar om mildhet och försoning förbannar offentligt judarna. Eleazar å sin sida är blind av hat och revanschlusta mot de kristna. Halevys musik är dramatiskt effektiv, och i operans berömdaste nummer, Eleazars aria, också melodiskt svidande vacker.
Operans dramaturgiska upplägg är nästan samma som i Verdis Rigoletto. En far och en dotter lever som utstötta i en fientlig omgivning, dottern blir förförd av en djupt bedräglig tenor Leopold och offrar till sist sitt liv för honom, trots att hon då förstått vidden av hans skurkaktighet. Tenorens manliga brist på moral gestaltar Halevy mindre ursäktande än Verdi.
Till traditionell grand opera hör prunkande överlastad inramning. Sådant undviker man i dag, och Günter Krämer, som står för både regi och scenografi, brukar även annars föredra asketiska, minimalistiska uttryck. Scenen är tom men en ridå av lameller används via ljussättningen effektivt, klädedräkterna är tämligen tidlösa. Speciell för Günter Krämers uppsättningar är också hans ovanliga förmåga att översätta musikens gestik sceniskt med ett slags finstilt psykologi, så att laddningen mellan gestalterna på scenen skrivs in nästan grafiskt.
Eleazar är en komplex människa, ingalunda sympatisk i sin blinda hämndlystnad men ändå ett värnlöst offer för den religiösa intoleransen, och han har tonsättaren på sin sida. Lars Cleveman är en på alla vis praktfull Eleazar, och jag undrar om inte den här repertoaren passar honom bättre än all den Wagner han ägnat sig åt på senare år. Som Rachel har man lånat in en stjärna med idiomatiskt franskt uttal, Mireille Delunsch. Hennes sopran har passerat zenit en smula men inte minst i ensemblerna visar hon sin styrka. Tuomas Katajala som ärkesvinet Leopold har en hög genomslagskraftig tenor, medan Regina Šilinskaité som hans hustru Eudoxie - lika bedragen som Rachel - får briljera med sina koloraturer, innan Leopolds svek krossar även henne. Tätt och dramatiskt nervigt spel från Göteborgoperans orkester under Pierre Vallet.
