Kultur

Möte med ännu en heterosnubbe

Jack Hildén i samtal med författaren Lyra Koli om boken ”Empatimaskinen” – och killar som aldrig slutar prata

avJack Hildén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Henrik Brunnsgård
Aftonbladets Jack Hildéns träffar Lyra Koli på en bar för att se om historien från hennes bok ”Empatimaskinen” upprepar sig. Där skildras hennes Tindermöte ord för ord med den pratsamme amerikanen ”Victor”.

Författaren Lyra Kolis senaste bok Empatimaskinen består av en transkriberad Tinderdejt. Där träffar Lyra amerikanen ”Victor”. Deras samtal handlar mycket om konst, fiktion och kultur. Rättare sagt, Victors syn på dessa saker.

Han pratar ibland över hela sidor, medan Lyra mest ställer kritiska frågor. Han vet inte att Lyra spelar in, och texten formas så som ett samtal kan ta sig uttryck i en heterosexuell dejtingvärld. ”Mansplaining” skulle det lite elakt kunna kallas, trots att Victors intentioner är goda. 

Det är ett möte mellan två intelligenta människor, som ändå verkar helt befriat på mänsklig kontakt. Jag träffar Lyra i en bar, för att se om historien upprepar sig när vi nu talar om henne.

Jack Hildén: Det känns som att du tidigt bestämde dig för att du inte skulle få ut något av mötet med Victor, dejtmässigt.

Jack Hildén: I din bok sätter du ju värde på tristessen och oförmågan att mötas, i och med att du gör det till bok.

Lyra Koli: Vi hade pratat i kanske två timmar innan jag slog på inspelningen. Vi var på en annan bar innan. Men jag har gjort det ibland till och från, spelat in olika, för att lära mig hur folk pratar. Det är nånting som varje romanförfattare borde göra, och dramatiker. Såklart man måste dramatisera annorlunda i prosa, men man kan inte skriva såna här långa utläggningar inom prosan.

Lyra Koli: Jag hoppas ju typ att hetero­snubbar ska kunna använda den som en ­empatimaskin.

J: Ja det är helt otroligt att han pratar så länge som han gör. 

L: Det är sida upp och sida ner! Det var så chockartat för mig när jag skrev ut, för jag vet att män tar mer talutrymme än kvinnor. Men att se det svart på vitt … jag pratar ju ganska mycket själv. Jag har inte alls den självbilden att jag ställer en fråga på två och en halv sida och det är allt jag säger. 

J: Den här gången sa du jättelite. 

L: Ja vi får se hur den här transkriberingen blir.

J: Ja men förlåt, du sa att det är viktigt att se hur folk pratar.

L: Ja. Och sen håller jag på med ett större romanprojekt som handlar om relationen mellan fiktion och verklighet. 

J: Surprise! 

L: Jag tänkte först att jag skulle använda den här texten på nåt sätt i det, men den handlade ju bara om Victor, så det gick inte riktigt att foga in i nåt annat. 

J: Men har du tänkt nåt på din egen roll då? I och med att du är med så lite.

L: Menar du hur jag är i sociala situationer?

J: Nej jag menar, du har ju en bild av vem han är i boken, men hur framstår du?

L: Jag tänkte nog mycket på att transkribera och publicera text. Och hur tvivelaktigt det är.

J: Hur menar du?

L: Jag har ju inte fått hans samtycke. Han har ingen aning om att jag håller på med det här. Det är ju inte helt okej att bara spela in människor och profitera på deras ord. 

J: Han måste väl märkt att du spelade in?

L: Nej. Jag startade inspelningen på min telefon och la den …

J: Jag trodde du la den såhär som jag gör nu.

L: Jaha, nej nej.

J: Gud, det är verkligen
i gränslandet.

L: Men han höll show ändå.

Lyra Koli: Åh det är så sorgligt Jack, världen är så sorglig, människor är så sorgliga.

J: Har du följt med i autofiktionsdebatten? 

L: Lite. Har du?

J: Ja. Jag skrev en kort grej, det var i DN någon skrev att den var trött på att allt var autofiktion. Då tänkte jag liksom att autofiktion känns nedvärderad. Det är som en dokusåpa fortfarande. Folk tror att det är det mest säljiga, att det är så gångbart. Men det ses ändå ner på lite grann.

L: Det känns också ganska mycket som en generationsgrej. Att den äldre generationen ser på vår generation, som att vi sysslar med ett sammanhållet projekt som är enkelt att avfärda. Som har med autofiktion att göra, och alienation. Hur förhåller du dig till alienationsbegreppet? Tycker du att du skriver om det? 

J: Ja … jag insåg i efterhand att Tinderboken var ganska mycket så. Det var inte meningen, för mig var den fortfarande innerlig, att det fanns mycket känslor, men alla verkade se den som en alienationsbok. Som Isabelle Ståhls, att man är så uttråkad och … exponerad för saker hela tiden att man blir alienerad. Så var det inte för mig. Men jag kan se det.

L: Hur kan du se det om du samtidigt inte känner att det var så för dig?

J: För mig var det jättemycket känslor i den. Men jag läste många som inte tyckte det, och då på något sätt accepterar jag det.

L: Vad intressant, för det kanske finns något som vi uppfattar som starka känslor som tidigare generationer uppfattar som alienation, och du beskriver alienation som att det skulle vara en motsättning till att känna saker. Att vara alienerad skulle vara att frånkopplad från sina egna känslor. Så för oss kanske alienation är en stark känsla. Och därför också ett ämne. Som man måste deala med.

J: Ja verkligen, och det känns som att det blir så himla … bespottat. Folk kanske helt enkelt tröttnar på sådana skildringar, för nu kommer det ganska mycket. Från och med Girls. Som handlar om folk som egentligen har det ganska bra, men gnäller över sina problem som egentligen inte är så stora problem. 

L: Fast dom har ju jättestora problem. Jag har inte kunnat se den serien för den är så mardrömslikt heterosexuell. Den handlar ju bara om att de inte kan ha några verkliga relationer för att män är okapabla till verkliga relationer.

J: Någon slags uppdatering av Sex and the city.

L: Ja men mindre romantiserande.

J: I din bok sätter du ju värde på tristessen och oförmågan att mötas, i och med att du gör det till bok.

L: Om boken är värd nånting. 

J: Det är den väl?

L: Kanske för någon. Jag hoppas ju typ att heterosnubbar ska kunna använda den som en empatimaskin. Läsa igenom den och verkligen se … jag har medvetet valt att inte korta ner hans utläggningar, för jag vill att de ska vara lite outhärdliga. Han har pratat en hel sida, och plötsligt ”jag har den här teorin om virtuositet”. Man bara ”nej sluta, berätta inte din teori om virtuositet”, men då ska vi tillbaka till hans middleschool. Och att man ska se att det faktiskt oftast är såhär det ser ut, det här är inte en extrem situation. Det är inte nån övergreppslig, jobbig, våldsam snubbe. Han är otroligt respektfull, lyssnar på vad jag säger när jag får säga något i tre sekunder. Och tar in mina frågor faktiskt. Det finns snubbar som inte ens gör det. 

J: Empatimaskinen är en fin titel på det sättet. Han pratar om det som något som kan göra konst bra. Hans teori är att genom att läsa typ Dostojevskij så kan man bli en bättre människa. Man behöver inte leva på den tiden utan det räcker med att läsa. Det är empatimaskinen. Men också att ni två, eller framför allt du då, är som empatimaskiner för varandra när ni är främlingar som försöker förstå varann. 

L: Hm. Tycker du att vi är som empatimaskiner för varandra? 

J: Ja verkligen. Du skriver om finska ordet för …

L: Myötähäpeä. Det är ett fantastiskt ord.

J: Det var ett jättebra ord.

L: Kan du känna myötähäpeä? Med-skam.

J: Gud ja. Att man försöker socialt rädda något för sin egen skull men också för den andra.

L: För att man står inte ut med att den andra upptäcker hur vidrig den är. Eller pinsam eller vad det nu är.

J: Mm verkligen. Jag tänker att han gör det på sitt eget sätt. Du gör det väldigt tydligt genom att sitta kvar och fortsätta mata honom med frågor. Men att han också gör det.

L: Hur då? Täcker över för mig?

J: Nej kanske inte. Men att han verkligen försöker … han pratar ju. Han vill hålla dejten levande på sitt sätt. Eller?

L: Men det är väl inte samma sak som att täcka över för någon annan.

J: Nej det är det inte.

L: Det är bara att ta ett minimum av socialt ansvar.

J: Det kanske hjälper att han är en smart människa. Det vore värre om han var dum.

L: Ja men då skulle det inte bli lika tragiskt. För det är så många som är så lätta avfärda. Men man kan inte point blank avfärda Victor. Han är ändå en ganska bra snubbe. Åh det är så sorgligt Jack. Världen är så sorglig, människor är så sorgliga.

J: Någonting jag också fastnade för var när ni pratade om fiktion som opium.

L: Ja, eller han pratade.

J: Känner du så ibland?

(Paus)

L: Vad betyder det ens? Att det är ett alternativt medvetandetillstånd … som förhöjer kvaliteten? I bemärkelsen att det är ett undantagstillstånd kan jag hålla med om det. Något av det mest effektiva med droger är ju inte alltid själva drogen, utan tanken på att nu tar jag en drog. Nu super jag mig full, alltså går jag in i ett undantagstillstånd där jag får bete mig på ett visst sätt. På samma sätt blir fiktionen som en magisk cirkel där det som händer inte behöver ha verkliga konsekvenser. Sen har både fiktioner och alkoholrus och andra drogrus verkliga konsekvenser. Men det känns inte så.

J: Vill du utmana den känslan? Som nu, att du inte har berättat för Victor om boken.

L: Det är ju för att jag inte vill bli stämd, han är amerikan.

J: Jag har bara känslan att du gillar att utmana bilden av att fiktion som undantagstillstånd.

L: Jag tycker det är kul att den är det. Annars skulle jag inte hålla på med levande rollspel. Jag tänker snarare att verkligheten inte behöver vara så lite av ett undantagstillstånd.

J: Hur menar du?

L: Den här tanken på verkligheten som något väldigt konsoliderat och fast och utan fickor eller utan … eh, utan alternativa berättelser eller sinnestillstånd eller … öppningar. Nu slänger jag olika pretentiösa floskler på dig. Men förstår du vad jag försöker famla efter?

J: Alltså att verkligheten …

L: Fiktionen är ju redan i verkligheten. Den fyller en integrerad funktion i verkligheten. Och gränsen mellan och det fiktiva och det verkliga är ju en samhällelig norm. Sen finns det ju faktiskt en skillnad, om man mördar någon i en roman så mördar man den inte i livet automatiskt. Men ja, jag tycker det är intressant att se var den gränsen går, vem som drar den, vad som händer när saker överkorsar den.

J: Har du känt så någon gång med dina tidigare böcker, att det ställs på sin spets? Antingen när du har skrivit dem eller hur det har blivit sen … att det har kolliderat.

L: Mm.

J: Men du vill inte berätta?

L: Nej för det har så himla mycket att göra med romanen som jag skriver på nu. Vad satte boken igång för tankar hos dig? Det är relevant, var texten en empatimaskin för dig? Känner du att du oscillerade mellan att vara mig och Victor?

J: Ja. Fast mest Victor. Som du säger, det är ett sexistiskt möte och han upptar allt utrymme. Det går väldigt fort att se. Till och med när du försöker prata, och inte bara ställer frågor om vad han menar, så får du inte göra det heller. Men Victor är den karaktär som har mest liv i och med att han pratar så jävla mycket. Då tänker jag på grejerna han säger om konst.

L: Så fast du ändå känner mig litegrann, fast jag skrivit det här långa företalet, så känner du ändå att mitt perspektiv blev lite utraderat ur texten. Det är ju jättefascinerande.


Lyra tittar på telefonen och konstaterar att hon måste vidare. Jag tänker att samtalet åtminstone säkert gått helt okej. När jag senare sätter mig och transkriberar kan jag inte undvika att se hur mina talade rader är lite för långa, och att de oftast handlar om mig själv. Min oförmåga att fånga upp saker som Lyra säger, och fortsätta det som hade kunnat bli en intressant vinkel. Vad Lyra tänker, efter sitt möte med ännu en heterosnubbe, har jag ingen aning om.

ARTIKELN HANDLAR OM