Det är inte invandrarna som är problemet, det är rasisterna
Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Jag vet något om Sverige som bara den som vuxit upp på landet vet
Jag är uppvuxen på landet. Nej alltså på riktiga jävla landet. I ett fult hus från 70-talet. Med en rapsåker som i sensommaren övergick i majsåker, precis utanför.
Huset såg likadant ut som alla andra hus i villaområdet där arbetare och dagmammor och som i vårt fall en ensamstående mamma med tre barn hade råd att bo.
Det var en otrolig gemenskap. Eller det såg ut så i alla fall. När vi gick förbi. Det var kräftskivor. Midsomrar. Det fanns en squaredance-förening. Skåningarna drack och skränade och den gulröda Skåne-flaggan var hissad.
Min mamma var aldrig bjuden på squaredance-festerna. De hatade henne för att hon var skild och inte orkade klippa gräset. Det räckte för att i bybornas ögon vara avvikande och därmed frysas ut. Det där om gräsmattan hörde jag med egna öron.
Vi, jag och mina bröder, passerade dock med barnets immunitet. Gula Blend röktes. Det fanns inplastade möbler i ett finrum. N-ordet sas. Hela tiden.
I skolan blev min ena bror kallad n****-kung. När vi barn blev tonåringar användes ordet blatte. Ungefär samtidigt som kriget i forna Jugoslavien härjade. På åkern där vi alldeles nyss gjort tunnlar i rapsen byggdes de första flyktingbarackerna.
De vandaliserades regelbundet. En nynazistvåg rullade in och varje helg marscherade heilande nynazister i Brunsparken i Simrishamn. Det är från den här tiden det finns ett foto på en tonårig Jimmie Åkesson i glänsande bombarjacka.
Jag skriver det här. För jag vet något om Sveriges rasism som bara den som vuxit upp på landet vet. Jag har tolkningsföreträde och det jag kan rapportera om, som en åkerns korre, är: problemet var aldrig invandrarna. Problemet var rasisterna.
Främlingsfientligheten fanns redan innan barackerna sattes upp, massiv och rigid. Destruktiv. Hembrännande. Paranoid. Dömande. Slutsats-skapande.
Det som Liljestrand, Arpi och Dovstad har gemensamt i sina texter är att de liksom befinner sig på en läktare och blickar ut. Beskriver vad de ser. Blir nöjda, blir missnöjda, ger bifall, roas, roas inte, blir rädda, blir lugna, får nog.
Det är i den blicken problemet ligger. Deras blick är möjlig först då man delar upp mänskligheten i subjekt och objekt. I medierna är regeln den vita talar och den bruna är tyst. Signifikant för objektet är just att det inte talar. Objektet förblir tyst. Anonymiserat. Förpassat till en symbol.
Signifikant för subjektet är att det har rättigheter. Att se, beskriva, känna och på stora plattformar berätta om sina tankar och känslor.
Det här är egentligen inte Arpis och de andras fel. Det är tradition inom svensk kulturjournalistik. Ett annat färskt exempel är debatten om hur den fattiga änkan Ljudmila blivit porträtterad i tv-serien Chernobyl av Johan Renck. Den ena tycker si, den andra tycker så, men vad tycker änkan själv? Oj, det har alla glömt att fråga.
Vad tycker mannen som sålde snabbmakaroner till Dovstad? Det vet vi inte. Traditionen bjuder honom inte att tala. För han är till för hennes projektioner. Vi skiter i vad han känner. För läkaren och mannen är olika värda. Det är okejat av medierna.
Jag kan berätta vad han tycker. För jag vet. För jag var ett brunt barn på landsbygden.
Han hatar er. Och varför skulle han inte. Det finns ingen annan utväg när någon sätter sig till doms över en på otroligt lösa grunder. En hudton med en dash av oliv? Ensamstående mamma? Syrade grönsaker?
Objektifiering är ett förtryck. Det är att nåla fast någon och pissa på den. Utan araber hade det varken funnits språk eller läkekonst. Mannen bakom disken är själva fundamentet för civilisationen, den civilisation som den Dovstad appropierar. Utan honom bara saltat kött och potatis, analfabetism och tidig död. Det hör inte hit. Men i alla fall.
Det är inte han som ska ändra sig. Det är hon.
Problemet med rasism på landet är inte invandrarna. Det är rasisterna. Det krävdes inte många bruna människor för att rasismen skulle vara ett problem i min barndom. För det handlade aldrig om invandrarna. Vi var knappt solbrända. Min mamma var inte ens lesbisk. Bara ensamstående. Det handlar om det berättigade subjektet. Vi var sex stycken bruna barn sammanlagt på min skola. Det var rasisterna som var många.