Queer-Mumin inledde Pride

Nya läsningar av Janssons klassiker

Vad är en queer läsning?

Panelen bestående av Jacko Nilsson, Miku Westerholm och Vide Bergenholtz inleder med den frågan.

Och i det här fallet, första dagen på Pride och dessutom Tove Janssons hundra­årsjubileum, innebär det att se eventuella luckor i befästa tolkningar av Mumintrollen. Queera luckor finns nämligen för den som vill se dem - eller den som vill sitta på Kulturhuset och lyssna.

Mumin brukar ju kopplas ihop med Snorkfröken, men finns det inte många indikationer på att Snusmumriken är objektet för åtrå? Och varför måste han ens välja, är inte det en typisk läsning där bara monogam tvåsamhet är möjlig? Dess­utom är många karaktärer i böckerna utan könade pronomen.

Säkert provocerande för vissa.

Det brukar vara känsligt att erbjuda alternativa tolkningar av klassiker. Men jag upplever aldrig att min barndom skändas, däremot föds tankar som jag omöjligen kunde ha då.

Jag har till exempel aldrig reflekterat över huruvida muminpappans patriarkala roll i familjen endast problematiseras i Pappan och havet, där han rastlöst går runt och känner sig otillräcklig.

Samtal som dessa skulle kunna föras om i princip vad som helst. Trion på scen är intresserade och insatta, ämnet brett men med nördiga läsningar.

Panelen överger sina teman väl snabbt, och har mer citat än vad som är nödvändigt. Snuttifieringen av Tove Jansson är också svåruthärdlig. Att så många verkar känna sig tvingade att luta på huvudet och prata om hennes figurer med bebisröst.

Det skulle också vara lätt att kalla de queera läsningarna för övertolkningar. Men det är det inte, för i bra konst är det möjligt att se det man vill se.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln