Normkritiken är inte problemet

Göran Sommardal om Statens världskulturmuseer, toppstyrning och en otillräcklig utredning

Hemlig kärlek Pappersklippet ”Joy 3” av pseudonymen Xiyade ingår i Östasiatiska museets utställning ”Secret love” från 2012. Utställningen, om identitet, sexualitet och normer i Kina, visade museets normkritiska kompetens, anser Göran Sommardal.

DEBATT. En statlig utredning är en rutinhändelse i den svenska statsbyråkratin.

Dess uppgift är inte att utreda, det vill säga att objektivt undersöka sakförhållanden och upprätta en historisk kronologi över den uppkomna situationen.

Inte heller att peka ut de bakomliggande orsakerna till de eventuella problemen och väga för- och nackdelar hos de olika alternativen, vilka föreslås kunna råda bot på missförhållandena.

En statlig utredning har till sin främsta uppgift att iscensätta en saklig ram kring ett i praktiken redan fattat beslut.

Den utredning som Ann Follin har gjort om Statens världskulturmuseer, för vilka hon också är chef, är precis en sådan utredning.

Den är för det första helt obehövlig, eftersom varje någorlunda intresserad iakttagare av utvecklingen sedan myndigheten tillkom 1 januari 1999 ändå vet var skon klämmer: Den ekonomiska kniptång som museerna genast hamnade i när Statens fastighetsverk (läs: finansdepartementet) beslöt att ”leka marknad”.

I praktiken innebar det att 40 procent av de anslag som museerna beviljades av kulturdepartementet omedelbart fiskades tillbaka av Finansen. Ingen anslagskompensation har sedan dess beviljats i kulturbudgeten.

År 2005 passade dessutom den borgerliga regeringen på att sänka anslagen med 5,7 miljoner (en månad efter Mångkulturårets slut).

Detta har, under socialdemokratiska såväl som borgerliga regeringar, lett till en kontinuerlig avlövning och nedrustning av museernas sakkunniga personal.

Den nuvarande utredningens notoriska ovilja att redogöra för dessa konkreta sakförhållanden har pekats ut av Cecilia Lindqvist (Expressen 8 okt), där hon också exemplifierar den utarmning av personalresurser som skett vid Medelhavsmuseet och Etnografiska. Detta samtidigt som museerna som kunskapscentrum betonas i utredningen. Låt oss se efter!

Från och med 2015 satsar de svenska skolmyndigheterna på undervisning i kinesiska på svenska gymnasier, omkring 200 skolor lär nu ha sådan undervisning. Kvalificerad eftergymnasial utbildning i kinesiska språket och kulturen finns vid ett flertal svenska universitet och högskolor.

Förbindelserna mellan Kina och Sverige (liksom med Japan och Korea) inom såväl handel, vetenskap som kultur har utvecklats starkt och oavbrutet sedan Östasiatiska museet grundades 1963.

Vad har då detta betytt för Östasiatiska museets bibliotek, som innehåller den överlägset rikaste och mest mångfaldiga samlingen kinesisk referenslitteratur och periodica inte bara i Sverige utan i norra Europa?   

Jo, från att ha haft fyra språkkunniga bibliotekarier (plus två för den västerländska delen av Östasiatiskas bibliotek) finns nu sammanlagt en (1) medarbetare, som dessutom inte är kinesiskkunnig.

Sådana konkreta missförhållanden finns ingenstans påtalade i den aktuella utredningen. I stället ägnar sig utredaren åt att på regeringens uppdrag anbefalla regeringen (det vill säga kulturdepartementet) att säga till regeringen (det vill säga finansdepartementet i Statens fas­tighetsverks skepnad) att om möjligt göra något åt de ohemula hyresnivåerna.

Det är en satir som inte står kapitlet i Röda rummet om ”Kollegiet för Utbetalandet av Ämbetsmännens löner” efter.

Som mest kommenterar Follin frågan om eventuella ytterligare personalneddragningar och framtida arbetsuppgifter för museets medarbetare med några ”kan” och ”kanske”: ”Vi är inte där ännu.” (Kulturnytt 30 sept)

Jo, ”vi” är där. Vi är redan förbi ”där”. Men de konkreta frågor som borde och måste utgöra grunden för varje strategi för Statens världskulturmuseer överflyglas och ignoreras bland utredarens desperat demonstrativa hänvisningar till Unesco:s rapport Vår skapande mångfald och Agenda 2030. Inget ont om visionerna i dessa dokument men i den här utredningen fungerar de som det enda trumfkortet i en giv som för övrigt bara innehåller lankor.

Vad som har skett i Myndigheten för statens världskulturmuseer sedan dess tillkomst för sjutton år sedan är en ständigt tilltagande toppstyrning av verksamheten, liknande den som också har hemsökt public service och landets universitet och högskolor.

Redan vid skapandet av myndigheten innebar detta ett minskat ansvar och inflytande för de enskilda museernas chef och personal.

Till att börja med var myndigheten åtminstone en styrelsemyndighet, där personer med vett, erfarenhet och kunskaper kunde utöva ett visst inflytande.

Numer är myndigheten en enrådighetsmyndighet, vilket innebär, jag citerar: ”Myndigheten leds av en överintendent som utses av regeringen. Överintendenten tillsätter chefer, utser ledningsgrupp och chefsgrupp.”

Det innebär bland annat att de enskilda museerna inte längre har några självständiga chefer. Konkret innebär det en satsning på (de osakkunniga) ”stabsfunktionerna”. Jag skulle inte påstå att dessa har svällt ut, men att toppstyrningen kräver sina toppstyrare behöver inte betvivlas.

Det mönster som avtecknar sig är den moderna public management-versionen av leninismen: den (alltmer) odemokratiska centralismen.   

I detta sammanhang är frågan om normkritik, inkludering, kritik av kolonialismen, ingen kontroversiell fråga. Museerna har åtskilliga gånger visat att deras kompetenta personal har införlivat tidens nytänkande med sin praktik.

2012 års utställning Secret love – som var en av Östasiatiskas intressantaste och mest spännande utställningar – har varit på turné, senast till Amsterdam. Utan intendenten Si Hans kunskaper, engagemang och utomordentliga kontakter hade den aldrig kommit till stånd.

Ingen behöver skriva världskulturmuseernas personal på näsan teorier om ”mångkulturalism, religiöst förtryck och historiska perspektiv på minoriteter”. Samtidigt håller jag självklart med Johan Hilton (Dagens Nyheter 4 okt) om att ”Kravet på att representeras i historiska utställningar är alltså helt legitimt, huvudsakligen för att vi [normavvikare] alltid har varit en del av den.”

Men motsättningen finns inte där. Det räcker med att kolla in museernas utställningar från de ­senaste åren.

Vad som behövs för att utarbeta en rimlig strategi för världskulturmuseerna är inte en utredning utförd av en kulturideologisk träkarl utan en grundlig historisk inventering av några kulturpolitiska grovjobbare, med förståelse för verksamhetens konkreta förutsättningar, inte bara vidsynta vad gäller dess byråkratiska maktproblem.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.