Det är som hämtat ur Dolly Partons ”Jolene”
Ingeborg Arvolas ”Kniven i elden” bjuder på mentalt motstånd
Jag läser igenom Ingeborg Arvolas roman ”Kniven i elden” en gång, två gånger och till slut en tredje gång för att försöka förstå vem Brita Caisa är.
Så mycket fattar jag, att Brita Caisa är 35 år och har två söner med två okända fäder. Hon är osedvanligt vacker och har magiska krafter, hon kan hela både människor och djur, även om hon inte alltid lyckas.
Det är 1860-tal i Finnmarken, de norra gränstrakterna runt Finland, Ryssland, Sverige och Norge. Där lever olika sorters samer, finnar, ryssar, alla möjliga, och själv tillhör Brita Caisa kvänerna. De håller med kor och renar, odlar det som går och finns det inget att leva av drar man vidare.
Det är med stor inlevelse som Ingeborg Arvola sätter Brita Caisa och hennes söner på ett par skidor och skickar ut dem i jakt efter ett annat liv – en gård, en man som inte super. De ska ta sig till havet för att fiska, på vägen stannar de till för att byta arbete mot husrum.
De kommer till Mikkos praktfulla gård, den största längs Neidenälven. Han är gift med Gretha, lyckligt gift men olyckligt barnlös.
De stannar ett tag. Folk kommer och går med skvaller. Alla slår vakt om sina hotade identiteter och hur dessa ska knytas till resurser och rättigheter. Sedvanerätten och traderade släkthistorier ställs mot nationalstatens ökade krav på kontroll.
Gretha tar sig an Caisa Britas yngsta pojke när de andra arbetar på åkrarna. Brita-Caisa tycker om att hugga i; allt arbete, allt vardagsbestyr är detaljerat skildrat. En eloge till Marianne Mattsson som måste ha slitit med översättningen av en prosa som velat behålla en språklig tradition, där till exempel samma person kan ha tre olika namn.
Jag läser om boken för att försöka förstå varför Brita Caisa gör som hon gör
Det ena leder till det andra, och plötsligt känner sig Gretha tvingad att bönfalla Brita Caisa: Snälla, ta inte min man, bara för att du kan.
Det är som i Dolly Partons låt Jolene, med skillnaden att det är Brita Caisas hjärta man får följa, ett känsloliv som ägnas mer åt naturen än medmänniskorna: ”Solen sprakar när den träffar min kind och min tyngd mot jorden, vi hör ihop, jorden och jag. Och himlen. Och älven”.
Jag läser om boken för att försöka förstå varför Brita Caisa gör som hon gör mot Gretha som öppnat sitt hem och tagit sig an hennes barn. Hon tycks renons på skuldkänslor och hon har redan gått igenom skammen med kyrkstraff fyra söndagar och sex månaders fängelse.
Efter tredje vändan ger jag upp; det är den romantiska kärleken och den okuvliga kåtheten som driver Brita Caisa och Mikko. Det är lika banalt som mänskligt, men inte gestaltat så att det övertygar – alltför stora värden står på spel för dem båda. Å andra sidan kan ju åtrå få folk att göra vad som helst. Samtidigt gillar jag just detta, att en så kallad stark kvinna, som ska beundras enligt schablonen, kan bjuda mig ett sådant mentalt motstånd.
”Kniven i elden” är den första delen i en trilogi. 2022 belönades den med Norges finaste litterära utmärkelse, Bragepriset, och var även nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2023. Jag missunnar inte Ingeborg Arvola det. Mina invändningar till trots, vill jag nog ändå veta hur det ska gå för magen som växer under kjolen, som snart ska ställas inför rätta igen.
