ÅSIKT

Sandströms skandalösa ”porrmässa” fick mig att gråta

Genombrottsverket uppfördes bara en gång – men nu är tiden mogen för en återkomst

avMagnus Ringgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Mattias Ahlm
Sven-David Sandströms (1942–2019) Requiem uppfördes bara en gång.

Tonsättaren Sven-David Sandström gick bort för några månader sen. Möjligen föråt han sig på övervacker romantik de sista decennierna. Men mitt i uppbrottet från sin ungdoms avantgarde skrev han en av de fåtaliga konstmusikaliska klassikerna i modern tid. Hans Requiem – De ur alla minnen fallna till text av Tobias Berggren gjorde storskandal 1982. Mullret är fortfarande förnimbart.

Hela historien berättas av Märta Myrstener i en ny P1-dokumentär om det som löpsedlarna kallade för ”porrmässan”. Frikyrkliga orkestermusiker sjukskrev sig. Europeiska arbetarpartiet, dåtidens tokfascister, demonstrerade utanför Berwaldhallen.


Verket var en beställning från radion. Tobias Berggren, med judisk familjebakgrund, ville skriva om barnen i nazisternas förintelseläger. Han var – och är – en fullblodsromantiker men med samma klarsyn och djärvhet som de ursprungliga romantikerna skrämde slag på sin omgivning med när det begav sig. Han fällde in förvrängda barnvisor och citat ur porrfilmer i sin text.

Avantgardisten Sandström visste hur han skulle tillvarata effekterna. Föräldrar vägrade att deras döttrar skulle medverka i barnkören från Adolf Fredriks musikklasser; man fick handplocka mer orädda tjejer. Man var till och med tvungen att byta dirigent med mycket kort varsel.

Föräldrar vägrade att deras döttrar skulle medverka i barnkören från Adolf Fredriks musikklasser


Jag hörde uruppförandet i radio. Jag grät. Det är en av mina största musikupplevelser. I dokumentären gråter dåvarande orkesterchefen och en av sångarna i Radiokören.

Verket blev Sven-David Sandströms hejdundrande genombrott. Kritik och publik kunde skilja på konst och moralisk upprördhet. En dubbel-cd finns, men detta requiem har aldrig uppförts igen. Det är långt och kräver en stor apparat, visst. Men finns där också en rädsla för upprepning av demonstrationerna?


Just nu tycks vi vara på väg in i en tid där nymoralismen går i armkrok med föraktet för samtida konstuttryck. De gamla tokfascisterna skingrades i gränderna men nya och starkare grupper formerar sig. Just därför bör man allvarligt överväga att sätta upp verket igen. Det vore kanske för mycket begärt att skicka uppsättningen på turné till Sölvesborg, men radion skulle kunna nå dit.

ARTIKELN HANDLAR OM