Hotet mot Assange är ett hot mot oss alla
Den fria pressen riskerar att försvagas om Wikileaksgrundaren ställs inför rätta i USA
Att Storbritanniens inrikesminister Priti Patel meddelat att Wikileaksgrundaren Julian Assange ska utlämnas till USA, där han ska ställas inför rätta anklagad för spioneri, kan av många ses som ointressant. Vi befinner oss ju faktiskt mitt i både ett europeiskt krig och en ekonomisk kris. Den till synes oändliga Assange-historien har pågått i tolv år, och många nyhetskonsumenter har tappat intresset.
Men vi bör engagera oss i fallet, eftersom det handlar om mycket mer än om personen. Viktiga saker står på spel.
Journalistvärlden och organisationer som värnar det fria ordet har närmast samstämmigt fördömt den brittiska regeringens beslut (som Assange självklart kommer att överklaga). Amnesty International publicerade ett uttalande där de menade ”att låta Julian Assange bli utlämnad till USA utsätter honom för stor fara och sänder ett avskräckande budskap till journalister över hela världen”. Likaledes påpekar Internationella Penklubben ”att åberopa spionerilagstiftningen gentemot en verksamhet som tar emot och publicerar hemligstämplade uppgifter skickar en farlig signal till världens alla journalister och tidningsutgivare”.
Kärnpunkten är att när Assange anklagas för spionage blir det omöjligt för honom att försvara sig med att han verkat i allmänhetens intresse. Det innebär att Assange inte kan hävda att han, när han via Wikileaks avslöjade vad som kan ha varit amerikanska krigsförbrytelser i Irak, handlade i allmänhetens intresse och därför handlade rätt. Det är inte svårt att föreställa sig hur liknande spionerianklagelser kan komma att användas mot visselblåsare, journalister och nyhetsmedier i framtiden.
Genom att förklara hans deltagande för brottsligt kriminaliserar man själva arbetsprocessen
Som Trevor Timm från Freedom of the press foundation påpekat, så ”är det normalt att journalister tar emot hemligstämplad information, söker källor till mer information och publicerar vissa sorters hemligstämplad information”. Att kriminalisera den sortens aktiviteter skulle ha en ödesdiger inverkan på amerikansk (och internationell) journalistik.
Men trots de konsekvenser fallet Assange kan få för den undersökande journalistiken präglas inte bara allmänhetens utan också – vilket är mer problematiskt – journalistkårens hållning av en påtaglig passivitet. Det har utan tvekan till stor del att göra med vad som hänt med både Assange och Wikileaks efter det att organisationen 2010–2011 publicerade det material om Irak och Afghanistan som läckts av visselblåsaren Chelsea Manning.
De svenska våldtäktsanklagelserna mot Assange, hans flykt till Ecuadors ambassad i London och det alltmer tvivelaktiga (och stundom oansvariga) informationsflödet från Assange och Wikileaks har urholkat stödet för honom och fått många att glömma bort vilken viktig och banbrytande roll Wikileaks spelat.
Denna minnesförlust har drabbat journalister och medieföretag som Assange alltid har haft ett spänt förhållande till. Många av dessa journalister och medieföretag kunde gärna påminna sig vilken enorm mängd artiklar som skrevs på grundval av det material de fick tillgång till via Wikileaks 2010 och 2011. Det är för att ha vidarebefordrat just de uppgifterna som Assange nu hotas av livstids fängelse och Chelsea Manning redan har suttit fängslad, bland annat i isoleringscell.
På frågan om Assange egentligen kan betraktas som journalist svarar jag i dag som jag gjort tidigare: Assange spelade en nyckelroll i den journalistiska arbetsprocessen. Genom att förklara hans deltagande för brottsligt kriminaliserar man själva arbetsprocessen.
Kanske anser vi att Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina, den pågående finanskrisen, undergrävandet av demokratin i USA eller de kommande svenska valen är anledningar att bry sig mindre om Assange och Wikileaks. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom: dessa händelser gör att vi borde bry oss mer.
Maktutövning – militär, ekonomisk, politisk eller social – behöver ständigt granskas genom undersökande journalistik. Om journalistik försvåras, till följd av politiska eller juridiska inskränkningar, så är det bara de mäktigas intressen som gynnas, oavsett om det sker i Moskva, Tokyo, Washington eller Stockholm.
När den fria pressen försvagas beror det oftare på långsam erodering av rättssystemet än på dramatiska jordbävningar. Och låt oss inte vara naiva, den symboliska betydelsen av att USA ställer Assange inför rätta skulle tjäna som en ursäkt för världens alla förtryckande och auktoritära regeringar när de själva attackerar den fria journalistiken. Låt oss heller inte vara självgoda eller etnocentriska: den skulle fungera som ett alibi för att slå ner på journalistiken också i länder som anser sig vara fria och demokratiska, även här i Europa.
Fallet Assange har fortfarande stor betydelse. Mycket stor.
Christian Christensen är professor i journalistik vid Stockholms universitet
Översättning: Carsten Palmær
