Ett äkta freak som sjöng bara för mig
Johanna Frändén om att drabbas akut av Freddie Wadlings röst
Jag var 17 år och på min första Hultsfredsfestival när jag hörde Freddie Wadling för första gången. Fläskkvartetten hade fått eftermiddagsslotten på Hawaii-scenen, eller om det var Pampas. Festivalbesökare tog dagens första öl sittandes utspridda på gräsplättar i tryckande sommarsol. Från scenen: Riktigt dålig stämning.
Freddie Wadling sjöng som ingen annan och det finns ingen röst i Sverige som har samma kraft att förstöra eftermiddagsmys. Till och med när det var oändligt vackert var det fult.
Jag blev akut drabbad.
”Han sjunger för mig!” tänkte jag på tonåringens ogenerat självupptagna manér.
Till skillnad från andra senpubertala uppenbarelser är den känslan intakt nästan tjugo år senare.
Freddie Wadlings artisteri tog avstamp i ett självklart utanförskap med en röst som samtidigt sjöng mänsklighetens alla erfarenheter. Det fanns inget poserande i hans freak-identitet. Wadling var, vad jag vet, aldrig särskilt politisk, men hans röst berättade obekväma sanningar på ett sätt som bara den som observerar från utsidan kan.
Konserterna liknade varandra: En överviktig och uppenbart märkt man på en stol, med en käpp och en pärm med texter till låtarna han framförde.
– Ni tycker kanske det är dåligt, men ni har ju betalat inträde för att jag ska sjunga rätt, sa han en gång, mellan en ursinnig cover av I am the walrus och den sällsamma tolkningen av Over the rainbow, som blev hans signaturmelodi live de sista tjugo åren.
Mellan mördarballaderna med livet som insats gav han ett snarast jovialiskt intryck.
2011 tävlade jag i På Spåret och Freddie Wadling stod tillsammans med Sofia Karlsson för musikinslaget i programmet. Några minuter före inspelning vågade jag mig fram till honom och sa:
– Det finns nog ingen musik jag lyssnat på mer än din.
Freddie Wadling tittade på mig med snälla ögon som redan sett allt, och svarade:
– Stackars flicka.
Fläskkvartetten-skivan Fire fire från 1996, den kanske bästa han spelat in på engelska, avslutas med gruppens disharmoniska stråkarrangemang och Freddie Wadlings melankoliska ”too young to die, too old to live".
En röst som mer ofta än inte sjöng om död och farväl har till slut lämnat oss, och utöver tankar till familj och vänner drabbas jag av den makabra insikten att han försvann i tid.
Freddie Wadling var klar för höstens Så mycket bättre i TV4 och jag kan inte tänka mig ett tv-format som skulle göra honom mindre rättvisa.
Han hade nått ut till den stora publik han verkligen förtjänade, argumenterar vissa.
Kanske det, men ni förtjänade honom inte i ert jävla fredagsmys, skriker min inre 17-åring.
