Ja, må kolossen leva
Journalistiken är fortfarande public service adelsmärke
Jag tycker fortfarande att den bästa historien om SVT är läsarbrevet från en kvinna när Hylands hörna var nytt. Hon ber om ursäkt för att hon och hennes man stänger av tv:n innan programmet är slut. Mannen måste nämligen sova, för han ska upp och jobba tidigt. Hon hoppas att herr Hyland inte ska bli gramse när han ser att hennes hushåll släcker ner apparaten.
Det är en rörande historia som avslöjar hur teknikovan man var i början av sextiotalet, men framför allt vittnar anekdoten om ett unikt tilltal: tittaren kände sig sedd.
När SVT i dag firar 60 år finns det så många upplevelser att vara tacksam för att det trotsar räkneverken.
Varumärket är urstarkt och det folkliga förtroendet grundmurat, men trots det lider kolossen på Gärdet av dåligt självförtroende. Att privata medier skakar i sina grundvalar är självklart när upplagesiffrorna sjunker och annonsjättar som Google och Facebook tar andelar med ljusets hastighet. Men att public service lider av nässelfeber är svårare att förstå.
SVT har alltid varit kritiserat från alla håll. Eftersom det är just allas har alla rätt att ställa krav. Högern tycker att public service är för vänster och vänstern tycker att public service är för borgerligt.
Den ideologiska tendensen är omöjligt att mäta, men vad som går att registrera är den förändring som skedde i början av 90-talet när tv-monopolet upplöstes. De kritiker som förutspådde att public service i konkurrensens om tittarna skulle bli mer kommersiellt inriktat, besannades med råge.
Ibland kan det vara svårt att veta om man tittar på TV4 eller SVT. Allt fler program handlar om ”vanliga människor” presenterade enbart med förnamn som gör olika saker. De gifter sig, renoverar hus, lär sig teckna.
Kanske tänker man att det här är sådan tv som licensbetalarna vill ha. Men idén om att licensbetalaren dels har behov av att kunna identifiera sig med det man ser, dels bara kan göra det om det man ser påminner om en själv, är ett stort felslut.
Förmodligen styrs programbeställarna mer av ekonomin än de vill erkänna. Att göra sådana där program är nämligen billigt. Man behöver inget större manus, knappt någon scenografi eller kostym. Till skillnad från artister och skådespelare kräver amatörer inte betalt.
Men samtidigt: Det är mer teknikutvecklingen än programutbudet som gör flykten till andra leverantörer oundviklig, man kan inte längre dirigera folk att se samma sak och vid samma tidpunkt.
Det finns anledning att ifrågasätta delar av public service utbud, men kritiker på högerkanten går längre än så. De vill snäva in public service att bara syssla med samhällsinformation. ”Statlig” etermedia ska nämligen inte syssla med flams.
Konsekvensen skulle bli en verksamhet som riktar sig till de välutbildade, samtidigt som de andra försvinner till de annonsfinansierade privatkanalerna – som aldrig satsar pengar på bra underhållning, kultur, folkbildning och barnprogram. Det vore ett mycket effektivt sätt att erodera den folkliga betalningsviljan för public service.
SVT:s grundstruktur liknar en svensk kvällstidning – och tvärtom. Bredden av nyheter, nöje, krim, sport och avancerad kulturjournalistik bottnar i den svenska jämställdhetstraditionen. Om alla får någonting, så tar man också del av det mesta.
Mixen är avgörande för legitimiteten, men ändå – av allt som public service kan ägna sig åt, är den rena journalistiken det viktigaste. Nyheter, grävreportage och dokumentärer är adelsmärket, inget annat mediehus har så mycket resurser att lägga ner på att rota. Om en tidning har tre timmar, tre dagar eller max tre veckor att avsätta för en sak, har SVT och SR månader, ja ibland till och med år.
Det viktigaste är inte att vara först – här har vi andra nog ett ointagligt försprång – utan att komma med det som vi andra inte längre kan bidra med eftersom våra ägare inte fattar att journalistik kostar pengar.
