Ellen Ripley är trovärdig som kvinna – för att hon skapades som man
Nina Hemmingsson om en 40-årsjubilerande filmhjälte
I år är det 40 år sedan Ridley Scotts science fiction-skräckis Alien hade premiär. Jag vet att detta framkallar dödsångest hos många, men tänk på viktigare saker än döden en stund. Tänk på Ellen Ripley.
Officer Ellen Ripley, den tredje i befälsordningen, är en av rymdfarkosten Nostromos sju man starka besättning. Genom en rad omständigheter, som jag tyvärr inte har utrymme att redovisa för här, får besättningen en åttonde passagerare: en alien, eller xenomorph.
Xenomorphen dödar en efter en tills bara Ripley är kvar och hon blir på så sätt, om inte den första, så en relativt tidig Final girl.
Dan O’Bannon, upphovsman till det ursprungliga filmmanuset, beskrev först besättningen på Nostromos som alltigenom manlig (Ellen Ripley hette då Martin Roby), men med en viktig disclaimer: alla roller kan bytas ut från en man till en kvinna.
Sigourney Weaver fick som bekant huvudrollen och när producenten och medförfattaren David Giler fick frågan om hur manuset anpassades efter de nya förutsättningarna svarade han: Det var inte svårt, vi bad bara sekreteraren att ändra alla han till hon.
Paradoxalt nog är det nog därför som så många kvinnor identifierar sig så starkt med henne. En kvinna skapad som man, är långt trovärdigare än en kvinna skapad som ”kvinna”. Föreställningarna om hur en kvinna är, verkar skymma sikten något oerhört för många filmskapare till exempel.
Det gäller även när man vill göra ”rätt” och skapa en stark kvinna. Resultatet blir ofta superkvinnor som visserligen kan vara både underhållande och befriande, men de förblir ouppnåeliga undantag. Deras styrka har så att säga inte något med mig att göra.
Ellen Ripley är på sätt och vis ganska vanlig. Eller både vanlig och komplex, det vill säga mänsklig. Hon är är ingen rebell, men hon slutar aldrig kämpa. Det är där vi känner igen oss som mest tror jag. För fan vad vi kvinnor kämpar, vi har inget val i den här världen. Vi måste kämpa.
Jag behöver egentligen inte en stark kvinna som förebild, jag vet redan att jag är stark. Däremot tappar jag ibland bort mig själv och min inre kompass, något jag tyvärr tror är ganska vanligt, särskilt hos kvinnor. Vi behöver påminnas om hur fruktansvärt kompetenta vi är och jag antar att det är därför det bevingade uttrycket ”what would Ripley do?” fått sådant genomslag, en fråga man ställer sig i svåra stunder.
Det är förstås inte henne vi frågar utan oss själva och svaret vi ger oss kommer med all säkerhet att vara rimligt och sant.
Det är den stora lärdomen Ellen Ripley gett mig: Lita på dig själv och gör det du behöver för att överleva. Du klarar det.
