En stilla vädjan om revolution
Jean-Luc Godards bilderbok förgyller filmfestivalen i Cannes tycker Jon Asp
För 50 år sedan stod Jean-Luc Godard på barrikaden i Cannes, i täten för en skara av upproriska filmskapare, och lyckades blåsa av den pågående festivalen, i sympati med arbetare och studenter i strejk och uppror. Upproret ledde till att en friare, mer självständig filmsektion bildades i Cannes året därpå.
Men för Godard hade krisen bara börjat, han gick in i djup depression, såg meningslöshet i allt, inte minst i sitt eget konstnärliga uttryck. Han ville ge makten åt arbetarna; improviserat med D A Pennebaker i New York, dök ner hos gruvarbetare i Montreal, gjorde en marxistisk filmessä i Tjeckoslovakien och cinétracts med Chris Marker i Paris.
Om regissörens 60-tal, från debuten Till sista andetaget till Tokstollen, som pryder årets festivalaffisch i Cannes, tillhör filmdecenniets mest ikoniska, har Godard sedan majvåren och strax före förkastat så gott som allt traditionellt berättande till förmån för en varierat essäistisk och fragmentarisk stil, med allt mindre inspelat material på egen hand, allt fler bilder hämtade från arkiven.
Femtio år efter majrevolten tävlar den nu 87-årige Godard med en ny film i Cannes. Om än i förväntad frånvaro, i decennier har regissören hållit sig undan civilisationen i lilla Rolle vid Genèvesjön, gäckat en nyfiken omvärld.
Le livre d’image (Bilderboken) går i samma linje som tidigare verk, utan några anspråk på att berätta en historia, här finns ens inga skådespelare. Dock hörs Godard, om än knappt, lägga ut texter i filmen, från plattityder till välvalda citat.
Ett bombardemang av bilder, mer eller mindre förvrängda och manipulerade i regissörens händer, ofta kryptiska, flimrar förbi i ett collage som utmärker Godard som den audiovisuella poet han är.
Första halvan påminner framför allt om hans filmhistoriska svit Histoire(s) du cinéma (1988-98), till exempel med ett vackert montage av filmhistoriska tågscener, som pekar vidare mot förintelsen. Vid ett annat tillfälle gör regissören remakes av katastroffilmer, för att påminna om Hollywoods estetik och de apokalypser vi står inför. Generellt ligger fokus på krig och elände och religionens betydelse för dessa.
Stilen är inte bara skränig, i alla möjliga format och färger, den är också ljuvligt förhöjd.
Med ett citat från Brecht, att endast det fragmentariska bär på något autentiskt, blixtbelyser Godard världens tillstånd, med allt mer information och med allt mer ignorans. Om tonvikten ofta legat på det rent semiotiska är Le livre d’image, 50 år efter majvåren, mer politisk, med en uttrycklig solidaritet för de svaga och med en stilla vädjan om revolution.
”Vi är aldrig tillräckligt ledsna för att göra världen bättre.”
Medan Cannesfestivalen och hela filmvärlden fortsätter att kämpa med sin integritet, från stjärnkultur till allt högre krav på plotdrivet berättande, är det förstås vackert att Godards avvikelser fortfarande bereds plats på croisetten. Och att hans verk fortfarande vibrerar av nyfikenhet och upptäckarlust, med blicken riktad mot både dåtiden, samtiden och framtiden.
