Språng i tiden
Fredrik Svensk om ett piggt möte mellan nu och 1700-talet
Med sin gryende borgerliga offentlighet och konstmarknad betraktas 1700-talet ofta som tiden då den moderna konsten och dess arbetsdelning mellan konstnärer, kritiker, historiker och filosofer med intresse för estetik institutionaliserades i Europa.
En fördel med att reflektera vår tid genom denna konstvärldens ursprungsepok är att periodiska uppdelningar som modernism, postmodernism och samtidskonst kan undvikas. Kanske kan vi få syn på något nytt.
Därför är det med stor nyfikenhet jag beger mig till Göteborgs konstmuseum och projektet Gränslöst – 1700-tal speglat i nuet, en forskningsbaserad utställning med tillhörande antologi i skriftserien Skiascope.
Och visst är det uppfriskande att se en utställning som skapar lekfulla samband, som den
mellan modeskaparen Vivianne Westwoods och målaren Thomas Gainsboroughs olika relationer till naturen.
Men snarare än att ge några helt nya perspektiv på 1700-talets eller vår tids ”visuella kultur” är utställningen ett utmärkt exempel på hur man kan göra bruk av etablerade idéer om hur tiden kring den franska revolutionen inbegriper en omstrukturering av markörer för makt- och begärsrelationer som också tar sig just visuella uttryck.
Jag tänker här särskilt på hur 1700-talets härskarklass iscensatte sig själva visuellt på ett sätt som inte följer de biologiskt sanktionerade normer kring autenticitet, sexualitet och kön som sen växer fram under 1800-talet, gränser som mycket av samtidskonsten kämpat för att göra upp med, och vars dagsaktuella debatt om identitetspolitik är sprungen ur.
”Gränslöst” är pedagogiskt exemplarisk när den påpekar hur en konstnär som Tobias Bernstrup, inte behöver läsas mot bakgrund av 1900-talets iscensatta fotografi eller heteronormativitet. I stället uppmanas vi av utställningen jämföra hans konst med Alexander Roslins barocka adelsmåleri.
Effekten av detta blir också att den anakronistiska frestelsen att läsa in något queerigt i Roslins porträtt faktiskt kompliceras. Att Roslins bildvärld befinner sig i ett delvis annat samhällssystem än Bernstrups må vara självklart. Men bara denna jämförelse öppnar för frågan vilken maktordning som bekräftas av den typ av iscensättning av sig själv och genusdiversiering som Bernstrup gestaltar.
Vid sidan av vurmen för det antika, här kanske bäst illustrerat av Carl August Ehrensvärds tuschlaveringar av klassiska tempel i nordiska landskap, uppmärksammar Gränslöst också uppkomsten av ”kineseriet”, en annan viktig kulturell approprieringskonst. Detta kopplar upp frågan om konsthistorieämnets uppkomst med dess upptagenhet vid det antika och grekiska, på dess samtids globalisering och koloniala modernitet.
Det vore givetvis lika förenklat att se upplysningens vurm för ett grekiskt ideal-tillstånd och sammanslagningen av orden konst och historia som en reaktiv konsekvens av 1700-talets sätt att ”upptäcka” världen utanför Europa, som det vore att se det som ett svar på industrialismen. Men att utställningen frammanar frågor som dessa är en av dess spekulativa förtjänster, inte minst i relation till dagens diskussion om vad som faller under ordet europeisk identitet. Att visuellt förpacka skillnader och hybrider i attraktiva produkter är ju på intet sätt något som ”vi” gjort oss av med, varken på konstmarknaden eller i andra industrier. Snarare har det väl förvandlats till ett krav i vår varumärkesorienterade tid?
Efter ”Gränslöst” är jag övertygad om att vi måste prata mer om 1700-talet i ljuset av vår tids dominerande ideologi, på allt som fått människan som entreprenör att framstå som den mest naturliga livsformen. Utställningen kan alltså läsas som omedvetet inlägg i debatten om nyliberalismens triumf.
Gränslöst är en riktigt bra konstutställning, men nästa gång Göteborgs konstmuseum jobbar forskningsbaserat på det här ambitiösa viset önskar jag att relationen mellan värderingar, normer och visuella uttryck kopplas ännu mer till politiska och ekonomiska förändringar, det tillhör också den ekologi inom vilket den visuella kulturen blir möjlig.
