Kaoset är inget misstag

Vårdkrisen i Stockholm: Privata företag gräver guld – och skattebetalarna blir rånade

Finansregionrådet Irene Svenonius (M).

P C Jersilds roman Babels hus från 1978 beskrevs som en dystopi om vården. Den skildrar hur små kolonilotter rivs och får ge plats åt ett modernt jättesjukhus, dit kolonilottsägaren herr Svensson själv tas efter en hjärtinfarkt. Romanen skapade en debatt om vårdens villkor som pågick långt in på åttiotalet.

I dag är det svårt att förstå vad som skulle vara så hemskt – boken skildrar ju en vård i världsklass! Herr Svensson får ligga på sjukhus i flera månader efter en hjärtinfarkt. Kirurgerna är förträffliga, maten är god och när Svensson väl dör efter att man försökt allt sitter personalen inte bara och håller honom i handen de sista timmarna – de lyssnar dessutom på hans vuxne son som får berätta om sin uppväxt och sin relation till fadern.


Vem kunde då föreställa sig dagens scener från akutmottagningarna i Stockholm?

”14 timmar på en hård brits utan mat, folk som gapar, skriker och slåss i korridoren, personal som inte hinner med dem. För att sen bli hemskickade igen då det inte finns plats”, vittnar en anställd inom vården på Sjukvårdsuppropet, och en annan: ”Enbart oerfaren personal på avdelningen pga brist på personal som gjort att barn med andningssvårigheter inte fått den hjälp de behöver.”

Vidare: ”Jag var upptagen med en annan urakut patient. Så fort jag var klar sprang jag till henne och konstaterade urakut snitt. Slet ut ett livlöst, blått och slappt barn. Barnet hade möjligtvis kunnat överleva om det fanns fler barnmorskor och läkare som kunnat ingripa tidigare.”

Enligt Socialstyrelsens rapport Allvarliga skador och vårdskador från 2019 dör mer än en person om dagen på grund av vårdskador som skulle kunnat gå att undvika. Det händer till och med att patienter glöms bort: ”En patient hittas avliden på akutmottagningen när morgonskiftet började. Hen var stabil vid ankomst. Blev lagd på ett bås där hen sedan dragit för draperierna. På grund av överbelastning på akutmottagning hade ingen hunnit titta till hen innan morgonen, då var hen kall och hade begynnande likstelhet.”


De hundratals vittnesmål som kommit in från läkare och vårdpersonal på Sjukvårdsuppropet får en att tro att man hamnat rakt i någon armodsskildring av Victor Hugo eller Upton Sinclair. Visste man inte var de kom ifrån, skulle man gissa ett fattigt land – kanske i krig eller under sanktioner?

Situationen är akut, behoven enorma, resurserna knappa. Hur förstå att det handlar om ett land som har mer pengar än någonsin? När PC Jersild skrev sin roman låg Sveriges BNP per capita på 240 600 kronor. I dag ligger den på 475 100 kronor. Ändå har vi inte råd att erbjuda vård till vår befolkning.


Något är allvarligt fel – inser alla utom de ansvariga. ”Vi har ingen sjukvårdskris”, säger det moderata finansregionrådet Irene Svenonius och insisterar på att mitt i detta kaos gå vidare med planerna på att avskeda ytterligare 600 läkare och undersköterskor på Karolinska.

Förnekandet av verkligheten mitt under en situation där människor dör på grund av politiska beslut, är, som Lisa Bjurwald skriver i sin bok ”BB-krisen”, ett bemötande som liknar diktaturer. Samt Svenonius konstanta vägran att svara på frågor, då hon beskriver journalistik som ”privat näringsverksamhet.”

Och det är mer i denna härva som liknar en korrupt regim à la 90-talets Ryssland: det faktum att Karolinska blev en kassako för Boston Consulting Group som kunde håva in miljarder medan Svenonius man var ansvarig för upphandlingarna, samtidigt som paret Svenonius drev konsultföretag inom vårdsektorn.

Enligt Socialstyrelsens rapport ”Allvarliga skador och vårdskador” från 2019 dör mer än en person om dagen på grund av vårdskador som skulle kunnat gå att undvika

Deras recept har varit: sälj offentlig egendom så billigt som möjligt, köp tjänster så dyrt som möjligt! Snittkostnaden för konsulterna låg på 700 000 i månaden styck, den holländske chefen för Karolinska kunde inte svenska, så enbart att översätta dokumenten kostade 1,4 miljoner på fem månader.


Genom att introducera koncepten ”diagnosflöden” och ”värdebaserad vård” har pengarna kunnat dras från den faktiska vården. Genom ett räknetrick – att minska kostnaderna och därmed öka ”värdet” per krona på den levererade vården – lyckas man få besparingar att se ut som om de är värdeökningar.

Som Anna Gustafsson och Lisa Röstlund beskriver det i boken Konsulterna – Kampen om Karolinska har det varit ett veritabelt rån av svenska skattepengar. Det är en härva som i vilket annat europeiskt land som helst hade lett till en självklar korruptionsrättegång. Men den utredning av Karolinska som skulle bli klar i mars 2019 lyser fortfarande med sin frånvaro.

Sverige har i dag lägst antal vårdplatser per person i hela Europa. Jag talar med en läkare på Karolinska som berättar att det uppstått ett nytt uttryck: att ”rensa.” Det betyder att gå en runda och skriva ut så många som möjligt för att få plats med nya patienter. Vart går då pengarna? Läkaren förklarar att vården har blivit en guldgruva för privata företag. Nätdoktorer har kunnat roffa åt sig genom att i praktiken skriva avtalen själva.


Jag går i flera dagar och tänker på Svenonius ord ”vi har ingen kris.” Hur kan hon inte se? Vill hon inte veta? Tills den egentliga innebörden av orden går upp för mig: hon menar vad hon säger.

Det handlar inte om att hon inte ser, utan att hon ser precis vad vi ser, och konstaterar: detta är i sin ordning.

Och jag läser hennes bok med den inte alls ironiska titeln Jag vill avskaffa mig själv (även detta menar hon) där hon lägger ut sin vision om framtidens vård. Toppmoderna sjukhus ska ta emot välbeställda patienter från Asien som flygs in.

Hur ska då vården av de som arbetat hela sitt liv för att bygga upp välfärden se ut? Ja, den kan bli betydligt billigare, genom att ”ha fokus på kärnuppgifterna” och ersättas med ”nya it-lösningar, artificiell intelligens och digital sjukvård”. Det vill säga: god vård till världens elit, de andra får vara glada om de får träffa en doktor någon gång.

Det är bara att konstatera: 1978 års dystopi är 2020 års utopi.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.