Då var det Ultima Thule – nu är det gangsterrap
Serien om Lars Noréns pjäs påminner om kulturens naivitet
Skådespelaren David Dencik gestaltar dramatikern Lars Norén i nya SVT-serien ”Smärtpunkten”. Serien baseras på Elisabeth Åsbrinks bok om Noréns pjäs ”7:3”, där fängelsedömda nazister spelade sig själva på scen.
”Både pjäsen och serien ställer frågor om hur vi har inrättat oss som samhälle och vad vi gör med dem som inte vill vara en del av samhället,” sa David Dencik till DN inför premiären.
”Vad gör vi med nazister? Med gängkriminella? Jag vet inte, men det vore väl bra om vi pratade om det på ett etiskt och existentiellt plan. För de här människorna och ideologierna finns ju på riktigt och försvinner inte bara för att vi låser in dem i fängelser.”
Det är både lätt och ofarligt att hålla med.
Det var inte teatern, utan kriminalvården, som gav en av fångarna permissioner där han kunde råna banker och till slut medverka till morden på två poliser i Malexander.
Men teatern och konsten kan också vara naiv inför ondska. Kanske ska den också vara det. För att nå fram till smärtpunkterna och visa upp dem.
Liksom teateruppsättningen som skildras vill SVT-serien inte komma med svar – utan ställa frågor. Starta samtal.
I helgen skrev Simon Bank om hur Lars Norén punkterade en tradition av uppfostrande teater och om den hätska debatten efter ”7:3”.
Frågan är bara vart alla samtal tagit oss, så här 25 år senare. Gör vi något annorlunda?
Det är lätt att bli cynisk av att tänka på det.
Ur den nationalsocialistiska rörelse som debatterades under hela nittiotalet föddes ett politiskt parti som sitter i regeringsställning i dag.
Musiken som fångarna i ”7:3” lyssnar på under sina permissioner – Ultima Thule – höjs fortfarande till skyarna av Sverigedemokraternas högsta företrädare. Bandet spelar på SD:s möten och Jimmie Åkessons kräftskivor.
Ultima Thules trummis Ulf Hansen är också förtroendevald SD-politiker. I en granskning av Expressen och Acta Publica häromåret kopplades han, tillsammans med en lång rad sverigedemokrater, till Hells Angels. I intervjuer vill han inte ta avstånd från det kriminella nätverket.
I veckan släpptes en raplåt skriven och inspelad av en dömd mördare från Stockholm
Att ta avstånd från kriminalitet och kulturen runt den är annars populärt. Men i dag handlar debatten oftare om hiphop än om vikingarock.
I veckan släpptes en raplåt skriven och inspelad av en dömd mördare från Stockholm. En gängkriminell som i texten hånar flera unga män som dött i en konflikt. En kastad handske, som kanske snart plockas upp. Låten lär inte få en plattform i traditionella medier, spelas i radio eller lyftas på nöjes- eller kultursidor på andra sätt än i just denna text. Den är inte heller gjord i det syftet. I mina flöden på sociala medier – algoritmer mallade utifrån att jag följer svensk hiphop – har den cirkulerat i veckor. Där finns distributionen och målgruppen. Trots det talar vi fortfarande om de här frågorna som om journalisterna, dramatikerna, konstnärerna – den så kallade kultureliten – utgör de viktigaste grindvakterna.
Samtidigt fungerar nittiotalets debatter fortfarande som ett bra test för diskussionerna om de här frågorna. De når något som både gör ont och som ännu inte är löst.
I dag höjs röster för att sluta stämpla förortsungdomar genom att alltför svepande ”koppla” dem till ett lokalt kriminellt nätverk. Det är oftast inte samma röster som kämpar för att SD-politiker ska slippa kopplas till nazism när de lyssnar på Ultima Thule, eller till Hells Angels för att de gillar att mecka med motorcyklar.
Även fångarna som deltog i ”7:3” var naiva på samma sätt som många av oss är i dag. De hoppades att samarbetet med stjärndramatikern skulle leda dem vidare in i samhället. Till den kärlek och förståelse projektledarna predikade om.
Kritikstormen blev en chock. Fångarna radikaliserades ytterligare i sin övertygelse om att samhället var emot dem – och att deras egen ideologi var det bästa försvaret mot attackerna.
Under de senaste åren har jag intervjuat många rappare och gängmedlemmar som hoppas att samtal med en journalist ska ge dem en röst och plats i samhället. Eller att deras musik ska hjälpa dem ur omständigheterna de kommer ifrån. I dag är många dömda för nya brott.
Det är naivt att tro att kultur är bra och uppbygglig av sig själv
Precis som Ultima Thules musik på nittiotalet så ingår hiphopen i en massiv ungdomsrörelse. Men även för många av de största artisterna blir musiken ingen väg in i samhället. Snarare bort från det.
Det är naivt att tro att kultur är bra och uppbygglig av sig själv. Att kulturskapande är ett magiskt trollspö som alltid för med sig goda saker.
Men det är lika naivt att tro att ett samhälles avståndstagande från något löser själva problemet.
I grunden handlar den här frågan inte ens om kultur.
De här människorna finns ju på riktigt, som skådespelaren David Dencik sa. Och det är väl egentligen därför som det inte räcker att ta avstånd från dem.
