Folkrörelser kan bygga en demokratisk framtid
Vi har upplevt både planhushållning och privatiseringar – dags för en tredje väg
Krig i Europa, galopperande ojämlikhet och klimatförändringar skapar en hopplös stämning i samhället. Men att falla ner i undergångsfantasier är högerns grej – inte vänsterns. I ”Verkligt & möjligt” utforskar Aftonbladets skribenter hur hoppets ljus tränger fram ur en mörk framtid.
1989, året då Berlinmuren föll, lade England och Wales sina vatten- och avloppsverk i privata händer. Planhushållning var ett djävulens påfund, ansåg premiärminister Margaret Thatcher. Den som tvivlade behövde bara studera köerna och det magra utbudet i Sovjetväldets butiker. Nu skulle de välsignade marknadskrafterna göra allting billigare och bättre.
Nyliberalismen, den segervissa borgerlighetens program, fick snart en säregen doft. Människor vid floder och sjöar noterade hur flugor svärmade över vattenytan och döda fiskar flöt omkring. De nya ägarna lät flera miljarder liter orenat avloppsvatten rinna ut i vattendragen.
Bolagen höjde taxor, drog ner på investeringar och underhåll och finansierade generösa aktieutdelningar med lånat kapital. Vid privatiseringen var Thames Water i Londonregionen skuldfritt. I dag är företaget med skulder på 16 miljarder pund, över 200 miljarder kronor, färdigt för konkurs.
Det påminner om den enfald svenska politiker utvecklat i strävan att lösgöra finansaristokratin ur folkhemmets skrankor. Sverige och Storbritannien har tävlat i avveckling av de inslag av statlig planhushållning som under delar av 1900-talet stadgade kapitalismen och främjade allmän välfärd. På flera områden gick den svenska riksdagen före. Konkurrensutsättningen av järnvägen vågade sig Thatcher inte på. Det fick vänta. I Sverige inledde socialdemokraterna processen redan 1988.
Hundra år tidigare rådde i riksdagen bred enighet om nackdelarna med att låta marknadskrafterna härja i spåren. Vid sidan av de statliga stambanorna hade ett nät av privata linjer växt fram. Samordningen blev lidande och byråkratin omfattande. Bönderna klagade över dryga och godtyckliga fraktavgifter, ingen ville bära kostnaderna för reserver av lok, vagnar och utrustning, och ägarna var ovilliga att binda kapital i långsiktiga investeringar.
I Sverige rapporterar nyhetsorganen så gott som dagligen om nya skandaler efter den statliga planhushållningens upplösning
Någon form av planhushållning måste till. Skulle staten eller privata karteller svara för den? Frågan ältades fram och åter kring sekelskiftet. Först när arbetarrörelsen trängt tillbaka borgerligheten förmådde riksdagen 1939 fatta beslut om ett ”enhetliggörande"”.
Men 1988 argumenterade den S-märkta regeringen som om 1800-talets erfarenheter vore ogjorda. Samhället var så komplext att statlig planering inte fungerade, hette det. Välinformerade avvägningar kunde endast göras i de individuella valen på marknaden. Som första land i världen avvecklade Sverige ett statligt samordnat järnvägssystem. Det gick som med vattnet och avloppen i England och Wales.
I själva verket tilltar behovet av samordning och planering ju längre samhället avlägsnar sig från det enkla hantverket och varuutbytet. Det moderna storföretaget med dess inre strikta planering växte fram på järnvägarna i USA efter den inledande marknadskalabaliken. I Europa tog sig planhushållningen på spåren oftast statliga former. De förtretligheter och faror som tågresenärerna i Sverige i dag utsätter sig för beror på upplösningen av det som en gång hette Statens Järnvägar. I avståndet mellan järnvägens komplexitet och bokslutsfixeringen hos de hundratals företag som tagit över förblir bultar lösa, växlar krånglande och toaletter trasiga.
Vi har upplevt den statliga planhushållningen. Järnvägen, skolan, apoteken, arbetsförmedlingen, färdtjänsten – allt var i årtionden formellt socialiserat. Sjukvården ska fortfarande enligt lag följa principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Men marknadsanpassningens new public management trasar sönder verksamheten inifrån, och vårdval och privata försäkringar ger förtur för välbeställda.
I Storbritannien försvarar anställda och brukare sitt nationella sjukvårdssystem mot liknande angrepp. Omkring två tredjedelar av medborgarna vill att det offentliga ska stå för tågtrafik och energiförsörjning. 69 procent vill se vatten- och avloppsverken nationaliserade. Stödet för privatiseringarna är försvinnande litet även bland toryväljarna.
I Sverige rapporterar nyhetsorganen så gott som dagligen om nya skandaler efter den statliga planhushållningens upplösning. När privatskoleägaren Hans Bergström ännu var chefredaktör för Dagens Nyheter var tidningen en energisk förespråkare för konkurrensutsättning av skolan. I dag är tonen dämpad, och ansvariga politiker ältar bekymren med friskolorna på samma sätt som de vid förra sekelskiftet ältade bekymren med de privata järnvägarna.
Ändå rullar det på.
Talet om valfrihet och småskalig företagsamhet var aldrig annat än pr-prat. Storkoncerner och förslagna spekulanter tar för sig i oredan. Företagandet, rätten att företa sig något efter eget huvud, blir ett privilegium för ett frälse av finanskapitalister.
Planhushållningen inom det offentliga var liksom planeringen inom storföretagen fångad i sitt sammanhang. Arbetet i spåren styrdes hierarkiskt efter militär förebild, och länge ägnade sig Statens Järnvägar åt att lägga ner så mycket järnväg man kom åt. Fossilkapitalismen var framtiden. Bilar, bussar, lastbilar och flyg skulle ta över.
De sociala ingenjörerna planerade för de svenska storföretagens tillväxt. Volvo, Asea och Atlas Copco skulle erövra världen. Men folkhemskapitalismen gav oss också antydningar om hur ett samhälle bortom vinstjäktet kan vara.
Under planhushållningen kunde anställda inom hemtjänsten ta sig tid med de gamla och sjuka för annat än det kontrakterade. GPS-övervakning och minutscheman följde med marknadskrafternas övertagande.
Apoteken var väl försedda med läkemedel, det gick att telefonera också i avlägsna trakter och arbetslagen i järnvägsspåren riskerade inte att bli upplösta vid nästa upphandling. Banarbetarna förvaltade årtionden av kollektiva erfarenheter och kunde på eget bevåg använda sina yrkeskunskaper. När de upptäckte lösa bultar skruvade de åt dem. I dag ska de först felanmäla och invänta beställning. Ofta kommer ingen beställning.
Beslutsgångarna var smidigare. Byråkratin svällde på kort tid till mer än det dubbla när riksdagen konkurrensutsatte underhållet av järnvägen. Banarbetare fick gå medan administratörer rekryterades för att sköta upphandlingar, tvista om fakturor och hålla ordning på entreprenörer i led på led.
Folkrörelser präglade och präglades själva av den inomkapitalistiska planhushållningen. Alkoholkonsumenterna i Sverige kan ännu tacka nykterhetsrörelsen för det statliga monopolet och dess med internationella mått mätt enastående urval av rusdrycker.
1960- och 70-talens revolter luckrade upp befälsordningarna både på offentliga och privata arbetsplatser men fastnade liksom tidigare rörelser i ett korporativt klassamarbete. De fackliga ledarna realiserade sina drömmar om ekonomisk demokrati i eftergifter för det egna kapitalets väl och ve.
Upplösningen av den statliga planhushållningen är förknippad med en förstärkt chefsdiktatur. Företagsamheten nere på golven avstannar och flödet av informationer torkar in. Ledningarna svarar med detaljerad övervakning, ändlösa administrativa rutiner och strikta, mätbara mål att uppfylla. Invändningar utlöser repressalier, och målen blir fetischer knutna till belöningar som bara avlägset är förbundna med bruksvärdet. Millennieskiftets new public management slutar i en krypande korruption där ingen förväntas lyfta ett finger utan något litet extra i fickan. En systematisk, privat lönsam dumhet utvecklar sig i storståtliga projekt som Nya Karolinska.
I årtionden har vi hoppats på en vändning där uppe i höjderna. Det är nog klokare att pröva folkrörelselinjen
I den sovjetiska diktaturen tog nomenklaturan, det byråkratiska överskiktet, med liknande följder kontroll över de formellt socialiserade produktionsmedlen. Liksom våra S-märkta potentater sjöng kommunistpartiets VIP-garde år efter år Internationalen på första maj, för att sedan, när tillfälle bjöds, roffa åt sig allt av värde. Det som för förtryckta världen över framstått som en förverkligad socialistisk utopi slutade i oligarki och socialt sönderfall.
Planeringen för profit består. Många storföretag i USA och Västeuropa har visserligen löst upp sina vertikalt integrerade strukturer och lejt ut stora delar av produktionen. I vissa fall har de också infört interna köp- och säljsystem med samma collateral damage som inom det offentliga. Men de mäktigaste koncernerna samordnar och övervakar hela kedjan av underlydande företag från gruvor i Afrika och fabriker i Asien till lagercentraler, butiker och e-handel i välbärgade delar av världen. Med leveranser just-in-time och planerad underbemanning är allt ordnat som ett löpande band sträckt över länder och världsdelar. I ena änden förbrukas naturtillgångar och mänskligt råmaterial, i den andra hopar sig ofantliga rikedomar.
En planhushållning bortom kapitalismen måste lösgöra sig ur denna planmässiga globala utsugning. Det kräver demokrati, påpekar Leigh Phillips och Michal Rozworski i sin bok ”Folkrepubliken Walmart” (Verbal 2020).
Tanken att vi gemensamt kan organisera samhället efter demokratiska linjer var i arbetarrörelsens början självklar. I dag framstår den som en verklighetsfrämmande utopi. Något annat än kapitalväldet är inte ens tänkbart.
Först med folkrörelser värda namnet blir utopin möjlig framtid.
Livsklubben vid Stockholmsbagarn utvecklade efter många kraftmätningar med företaget en folkrörelselinje för det fackliga arbetet. Facket får inte avskilja sig från medlemmarna, skriver Frances Tuuloskorpi i en sammanfattning. Klubben ska inte vara en angelägenhet bara för de mest aktiva, den ska vara ett kollektiv i rörelse där de som ”står längst bak” sätter alla andra i rörelse. Medlemmarna måste få all viktig information och fatta alla viktiga beslut. Rösta hellre en gång för mycket än för lite - med lappar så att ingen avstår från att hävda sin mening:
”När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.”
Går det att organisera samhället efter sådana enkla, demokratiska principer?
Avståndet är stort till ett styre där de folkvalda lever avskilda från sina väljare, kommunicerar med hjälp av pr-konsulter och efter politiken promoveras till välbetalda poster hos profitörerna.
I årtionden har vi hoppats på en vändning där uppe i höjderna. Det är nog klokare att pröva folkrörelselinjen.
