Brahms är basal
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-07-21
Sveriges symfoniorkestrar håller världsklass
I Aftonbladets artikel ”Brahms, bara Brahms” angriper journalisten Martin Aagård svenska symfoniorkestrars programpolitik. Artikeln innehåller felaktigheter och lösa antaganden. Som chefer för tre av landets och Europas främsta orkestrar anser vi att frågan kräver större saklighet.
Sveriges symfoniorkestrar håller världsklass.
De är efterfrågade för turnéer och förmår de allra främsta solisterna och dirigenterna att komma till vårt land. Det som lockar är våra skickliga och hängivna musiker, den engagerade publiken och vår starka vilja att utvecklas. Också den svenska samförståndskulturen spelar in – den konstruktiva samverkan mellan ledning och orkesterfack – liksom relationen till artisternas agenturer.
Samförståndskulturen märks i programarbetet, där musikerna ges stort inflytande i programråd som ingående diskuterar artister och repertoar. Det är ett nordiskt fenomen. I andra delar av världen är chefsdirigenten närmast enväldig. Hos oss har VD/konserthuschef sista ordet.
I programarbetet ska många aspekter vägas in. Utgångspunkt är antingen vår önskan om en viss dirigent, en viss solist eller ett visst verk.
Annat att beakta är fördelningen mellan musikaliska epoker, andelen samtidsmusik, svensk representation bland artister och tonsättare, jämställdhet mellan män och kvinnor, orkesterns behov av fördjupning, musikernas arbetsbelastning – och förstås publikens preferenser.
Symfoniorkestrar byter program varje vecka. På bara tre dagar ska nittio minuter musik studeras in, sen är det konsert. Det ställer stora krav på dirigentens förmåga att förbereda och leda arbetet och på musikernas egna förberedelser. Chefsdirigenten arbetar normalt åtta till tolv veckor med sin orkester. Övriga säsongen leds av gästdirigenter som i sin tur byter orkester varje vecka.
Eftersom dirigenterna reser världen runt planeras alla program i en internationell kontext. Dessutom kan konstnärliga tolkningar inte tvingas fram, hänsyn måste tas till dirigentens vilja att framföra den musik vi föreslår.
Således måste samförståndskulturen omfatta också dirigenterna och solisterna, en dialog som av praktiska skäl oftast förs via agenturerna. Inga konstnärliga beslut fattas av agenturerna, utan av programråden och artisterna i samråd. Inte heller anlitas någon artist för att en agent vill det.
Varför spelar vi då så mycket Brahms, Beethoven och Mozart? Helt enkelt för att det är de tonsättare som skapade ensembleformen symfoniorkester. Deras musik är vårt ursprung och till den måste vi ständigt återvända för att behålla vår konstnärliga kärna.
Lika viktigt är att spela musik av nu levande tonsättare, eftersom kulturarvet saknar relevans utan spegling i vår samtid.
Att tonsättarna till en del måste vara svenska och kvinnor är en politisk hållning vi enats om i vårt land och som vi ansluter oss till.
Proportionerna i vår programsättning kan och ska diskuteras. Dock hävdar vi även fortsatt vår konstnärliga frihet att slutgiltigt besluta vilken musik våra orkestrar ska framföra.
Helena Wessman
Konserthuschef Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören
Sten Cranner
VD och konstnärlig chef Göteborgs Symfoniker
Stefan Forsberg
VD och konstnärlig chef Kungliga Filharmonikerna
