Det ska inte finnas någon jävla lösning

Martin Aagård om Twin Peaks postmoderna själ

Hur ska det gå för Agent Cooper (Kyle MacLachlan) egentligen? Det spelar ingen roll.

Är du postmodern, din jävel?
Det finns nog få filosofiska skolor som fått så mycket oprovocerat stryk som postmodernismen.

Från höger till vänster finns det knappt en politiker som inte skyllt allt från vikande opinionssiffror till hedersmord på denna svårfångade idéströmning som växte fram på några franska och amerikanska universitet under 70- och 80-talen. Det har gått så långt att ”postmodern” blivit ett skällsord för allt som är osammanhängande, lögnaktigt och illa underbyggt.

Så man kan väl lugnt säga att världen var ganska illa förberedd för vad som skulle ske den 19 maj i år. Plötsligt gjorde det mest perfekta postmoderna konstverk som någonsin skapats en triumfatorisk återkomst.

Tv-serien Twin Peaks.

Och hade det inte varit för att vi lever i den värld som postmodernisterna varnade för, så hade jag kunnat prata om en comeback.

Den första omgången av Twin Peaks (1990-91) satte tvärstopp för 80-talet – ett hyperindividualistiskt och liberalt framstegsoptimistiskt decennium då män var män, alla hade fasta rumpor och Kalla kriget satte ramarna för gott och ont. En tid då en kriminalserie var synonymt med Kommissarie Morse och Bill Cosby fick predika moral till massorna på bästa sändningstid.

Plötsligt kom en avantgardistisk filmmakare och dekonstruerade alla tidigare tv-deckare till småsmulor.

Det var en märklig syn.

Unga vackra high school-skådespelare och några groteska buskiskaraktärer syltades långsamt in i ett konspiratoriskt kriminalhistoria vars intriger bara vindlade vidare i ändlösa korridorer, till synes utan slut. (Läs gärna Malin Krutmeijer om vad serien betydde för 90-talet).

Det var ytligt, estetiskt och framförallt bisarrt.

David Lynch och Mark Frosts tv-serie var så revolutionerande att den till och med motarbetades av det egna tv-bolaget. Lynch vägrade länge att avslöja vem som mördat Laura Palmer men pressades av cheferna på ABC att skriva en upplösning på det komplicerade dramat.

Slutet blev någon sorts kompromiss.

Visst blev Leland Palmer syndabocken. Eller ska man säga Bob? Alltså egentligen Cooper? Själv blev Lynch rasande över tv-chefernas konformism och vägrade titta på de sista avsnitten av säsong två.

Trots det mesiga slutet skulle David Lynchs uppluckrade detektivberättelse ta tv-världen med storm. Efterföljarna blev många. Till de direkta plagiatörerna får man väl räkna X-Files (1993–2002), Riget (1994–1997) och Lost (2004–2010), vars invecklade mysterier inte heller nådde några begripliga slut.

Men föregångarna var desto fler. Lynch var nämligen allt annat än först med att försöka skruva isär deckargenren i sina beståndsdelar. De tidiga postmoderna författarna älskade alla att skriva deckare – så till den grad att definitionen på en postmodern roman nästan blivit att den innehåller en deckarintrig.

Det hela började med att postmodernismens portalgestalt, argentinaren Jorge Luis Borges varvade berättelser om böcker med historier om knivmord. Ungefär samtidigt skapade beatgenerationens knarkfarfar William S Burroughs en paranoid romansvit med en privatdetektiv i centrum genom att bokstavligen klippa sönder sina texter. Italo Calvinos metafiktiva mästerverk Om en vinternatt en resande (1979) handlade också om en brottsutredning, men det var en annan italienare, Umberto Eco, som med Rosens namn (1980) skapade den mest berömda postmoderna deckaren av dem alla. Den som än idag vurmar för genren är Thomas Pynchon – en sann själsfrände till David Lynch.

De självmedvetna postmodernisterna älskade parodier. I deckargenren kunde de enkelt leka med klichéer och läsarens förväntningar. De kunde plantera ledtrådar som inte ledde någon vart. Symboler som inte betydde något. Lägga pusselbitar som inte passade ihop.

Och alla postmoderna deckare slutade på samma sätt.

Mördaren hittades aldrig. Mysteriet gick inte att lösa. Ondskan gick fri. Alla är fortfarande misstänkta.

Den postmoderna deckaren var på många sätt en direkt översättning av den postmoderna filosofins idé om vår samtid. Vi lever i en medial spegelsal där media bara refererar till andra medier och ingenting behöver vara sant för att verka trovärdigt.

Alla berättelser, alla ”narrativ” (ett modeord som uppfanns av postmodernisterna) är bara fruktlösa försök att bringa lite ordning i kaoset och avslöjar egentligen bara vilken ideologi berättaren bekänner sig till. Den mest osanna berättelsen av dem alla är så klart det bibliska narrativet att den skyldige alltid straffas i sista kapitlet.

Så inget beredde postmodernisterna större nöje än att skriva mordhistorier utan mördare.

Skandinavien fick några finfina exemplar i genren. Ungefär samtidigt som Twin Peaks gjorde det postmoderna kriminaldramat folkligt slog Peter Hœg och Jan Kjærstad igenom med mördarlösa mördarhistorier.


Men backlashen på den postmoderna deckaren blev extremt hård.

I slutet på 90-talet slog den konventionella deckaren tillbaka. Sverige fick ett deckarunder av tidigare oanade proportioner genom att ta tillbaka kriminalromanen till sitt ursprung, där riktiga hjältar löste gedigna brott. Annika Bengtzon, Lisbeth Salander och Kurt Wallander blev alla osannolika internationella succéer.

Inom tv-dramat blev backlashen ännu hårdare.

Sopranos och The Wires diskbänksrealistiska kriminalberättelser var så långt från Lynchs parodivärld man kan komma. Manusförfattarna blev de nya kungarna av tv och serierna började helt rättvist jämföras med 1800-talsromanen – en populär förströelse för medelklassen, bestående av långdragna ”berättelser” som publicerades i form av följetonger.

Men backlashen tog inte slut där.
När inte ens den absurt stora vågen av tv-serier om rättsläkare som obducerade lik kunde tillfredsställa vårt behov av realistiska kriminalutredningar så tog True crime vid. Publiken behövde verkliga mord, med verkliga motiv och verkliga domstolar. Serial (2014), The Jinx (2015) och Making a murderer (2015) skapade en helt ny genre som just nu håller tv i ett järngrepp.

Under dessa mörka år för postmodernismen flummade Lynch iväg åt andra håll. Han gjorde en makalös serie miniintervjuer med vanliga amerikaner – The interview project. Han försökte sig till och med på att berätta en helt rak och anti-postmodern berättelse med ett riktigt slut (The straight story, 1999) där Richard Farnsworth reser genom USA på en gräsklippare för att träffa sin bror. Vilket han i slutändan alltså gör.

Han startade en franchisingkedja med transcendentala meditationscenter, sålde kaffe och gjorde youtubevideos om hur man kokar Quinoa.

Det hade kunnat sluta riktigt illa.

Men marken hade redan börjat förberedas för den postmoderne kejsarens återkomst.

Den kriminalserie som kommit närmast Twin Peaks på senare år är såklart True Detective. Första säsongen var en välgjord Southern gothic-pastisch, men i säsong två hände något som kändes välbekant. Den totala noir-stämningen, de parodiska karaktärerna, den bittra upplösningen. Huvudpersonen var till och med på ironiskt manér uppkallad efter en av de mest kända noirförfattarna i Hollywood – A I Bezzerides. Det var inte bara barscenerna som var stulna från Lynch, serien utspelade sig till och med på Mulholland drive.

Att utelämna gärningsmannen var dock omöjligt år 2015.

Publiken var inte mogen.

Catherine Coulson som den mystiska ”Log Lady”.

Men nu är vi äntligen här.

Twin Peaks ursprungliga succé är så klart omöjlig att upprepa eftersom förväntningarna inte går att återskapa. Det går inte att backa bandet till 1990 då Remington Steele betraktades som en helt ok kriminalserie.

Men Twin Peaks säsong tre har ändå slagit världen med häpnad.

Lynch målar med hela sin bildrepertoar, dränkt i amerikansk populärkultur. Han visar att han framförallt är en bild- och ljudkonstnär, inte en banal manusförfattare. Kyle MacLachlan, som Lynch nästan älskar mer än art deco-interiörer, får göra Buster Keaton-sketcher i avsnitt efter avsnitt. Det är mörkare, mer komplext och mer experimentellt.


Det är lätt att le i mjugg åt alla desperata kritiker som nu hoppas att "pusselbitarna ska läggas" och att "gåtan ska få sin lösning". Kritiker som försöker förstå Lynchs visuella orgasmer som någon sorts ”drömscener”.

Här ska det inte läggas några jävla pusselbitar.

Gåtan ska inte få någon jävla lösning.

Det är liksom hela poängen.


Det intressantaste nya spåret är snarare om Lynch börjat kommentera sin samtid eller inte. Hittills har han i alla fall kastat in en representant för alternativmedia – en miljöfascistisk youtuber – och en mamma som gastar om att hon tillhör de 99 procenten. Två marginella karaktärer som ändå är de mest politiska Lynch släppt i från sig. Lynch har visserligen alltid spelat på politiska fördomar. Se bara hur han skildrar brittisk arbetarklass i Elefantmannen – som de smutsigaste, vidrigaste avskum som jorden producerat. En typ av brutal, social ironi han är expert på. Men han har varit notoriskt otydlig med sina politiska sympatier ända tills han i höstas avslöjade att han stödde Bernie Sanders i presidentvalet.

Twin Peaks har i alla fall mer att säga om vår tid än vi tror.

Vi lever i en tid som chockas över fake news och att människor kan leva i mediala bubblor där de bara bekräftar varandra tills de skapat sin egen sanning.


Herregud, hur kunde alla halvbildade konservativa politikerpaddor missa att det var exakt det här de postmoderna varnade för?

Det var ju det här Jean Baudrillard skrev om i bok efter bok.

Baudrillard, som bättre än någon annan beskrivit en värld där allt är media, allt är marknadsföring och allt är synligt, har till och med skrivit en bok som kan läsas som en ren manual till Twin Peaks – The perfect crime (1995). En bok lika svårläst som en Per Schlingmann-roman på bibelhebreiska, men som är full av poetiska oneliners av typen "ironi är den enda formen av andlighet i den moderna världen”.

I boken leker han med metaforen att verkligheten är det perfekta brottet. Här finns nämligen ingen skyldig, inget offer, inga ledtrådar och inget motiv. I Baudrillards filosofi är vi alla Dale Cooper. Fullproppade med bisarra sinnesintryck försöker vi förstå om det finns ett mysterium att lösa eller inte.


Det kan tyckas världsfrånvänt, men man får inte glömma att Baudrillard och hans kolleger var förbittrad vänster. De försökte förstå hur man överlever intellektuellt i en värld där kapitalismen inte bara besegrat, utan fullkomligt förnedrat marxismen. De beskrev sin besvikelse över en värld där liberala medier ersatt den krassa historiematerialistiska verkligheten.

När Laura Palmer sa ”See you in 25 years” var det inget löfte, det var en varning. 1991 var den postmoderna spegelsalen egentligen bara en teori.


Idag lever vi mitt i den.

Världens mäktigaste man är en narcissistisk realityshow-programledare som twittrar fram sin egen verklighet i realtid.

Och vi andra dansar efter honom. Lydigt lever vi våra liv i ett fullkomligt självreflexivt universum som bara existerar i våra mobiltelefoner.

Välkomna till The Black Lodge.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.