Vi har mycket att lära av Cajsa von Zeipels tjejer

De behöver inte andras bekräftelse eller godkännande

avLinda Skugge

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Deras blick viker aldrig ner.”

Så beskriver konstnären Cajsa von Zeipel sina tjejer. De där jättelika gipstjejerna som syns i alltifrån shoppingmalls till museer och rondeller.

I sitt Sommar från 2018 berättar hon om hur hennes kärlek peppar när hon tappar självförtroendet och bara vill lägga av.

”Men du kan inte sluta, du är ju en Cajsa!”


Skaparna av ungdomsserien Euphoria måste ha haft Cajsa von Zeipels gipstjejer som förebild för transtjejen Jules (spelad av makalösa Hunter Schafer). Med sin magra, muskulösa kropp är hon inte bara skrämmande lik dem, hennes lår har dessutom den där perfekta längden mellan knä och höft. Den benpipelängd som Cajsa von Zeipel har berättat att hon är besatt av.

Foto: HBO Nordic
Hunter Schafer som Jules i ”Euphoria”.

Jules sminkar sig exakt så som Cajsa von Zeipels tjejer skulle göra om de kunde röra sig: knallgula eller karmosinröda streck på ögonlocken, glittriga prickar och stjärnor.

Under skolbalen riktar Jules högst tillfälligt uppmärksamheten mot de vanliga, trista highschoolqueen-typerna och säger ”Highschool super suffocates me”, innan hon snurrar runt och vänder ryggen mot dem. Precis som en roterande Cajsa-tjej.

Hon är inte så intresserad. För henne handlar det om att göra vad hon vill, klä sig hur hon vill, ha sex med vilka hon vill, sätta på sig så höga platåskor hon vill och framför allt ”stay high”.

Jules är en perfekt Cajsa.


I den andra säsongen av Euphoria skulle Jules kunna göra den där ”wannarexi”-roadtrippen (precis som Cajsa von Zeipel), i en hyrd Mustang genom USA där hon testar en Pro Ana-diet bestående endast av vitaminpiller och vitaminvatten, för att sedan komma hem som en av tjejerna i Cajsa von Zeipels nya utställning Futuristic lesbian på Andréhn-Schiptjenko (visas till och med 9 november).

Nu har Jules slutat med sitt avancerade självskadebeteende. Det handlar inte längre om att se värst ut. Hon har gett upp män och satsar i stället på hundar och prylar hon fyndar på loppisar längs Canal street.


Det handlar inte längre om en dyrkan av Narcissus, mannen som älskar sin egen spegelbild i vattnet så mycket att han drunknar. Inte heller om ätstörningar som konstform. Det handlar inte om ett krig mot mediesamhället de vuxit upp i. Blickarna är inte tomma och ledsna. De säger inte vi är smalare än ni, vi är längre än ni, ni kan dra åt helvete.

De ser ut att äta. De är likgiltiga, inte bara inför den manliga, utan inför allas blickar. De behöver inte andras bekräftelse eller godkännande för att känna något.


Vi är många som skulle behöva bli lika självständiga som Cajsa von Zeipels tjejer. Lära oss att tänka, så här är jag.

Bli sin egen spegel. Bli en Cajsa.

ARTIKELN HANDLAR OM