Cecilia Bartoli ger arior ur ryska arkivet
Partituret dolt i 250 år
MUSIK Superstjärnan Cecilia Bartoli har länge haft den goda smaken att använda sin stjärnstatus inte till att sjunga bekanta slagnummer utan till att utvidga våra kunskaper om glömd men värdefull musik. Det har ändå blivit enorma publiksuccéer.
Nu senast har hon grävt i Marinskij-teaterns arkiv i Petersburg och funnit verk av italienska och tyska operatonsättare, verksamma vid det ryska hovet på 1700-talet, ditkallade av de tre tsarinnorna Anna, Elisabeth och Katarina. Existensen av dessa verk har alltid varit känd, men själva partituren har varit väl dolda i 250 år.
På en ny och hårt lanserad cd från Deutsche Grammophon (en konsertturné kommer att följa) exekverar Bartoli med sedvanlig entusiasm och virtuositet en rad arior av tonsättare som Francesco Araia, Hermann Raupach och Vincenzo Manfredini, de flesta på italienska men också ett par på välklingande ryska. Som den långa och sorgesamma Ido na smert - jag går mot döden - ur Raupachs Altsesta, som Alkestis heter på ryska. Musik av någon infödd ryss tycks inte Bartoli ha funnit, så Michail Glinka (1804-1857) får nog fortfarande sägas hålla ställningarna som den ryska musikens inhemske fader.
Musiken är knappast sensationell men härligt frisk, känslostark och hörvärd - till det bidrar också I Barocchisti under Diego Fasolis. Nu undrar man ju om Bartoli bara plockat russinen ur kakan eller om det i Petersburgarkivens djup också finns hela operor värda att lyfta fram sceniskt.
