Vi är misstänksamt fördomsfria i Sverige
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-09
”Att vara svensk innebär att sträva efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella värderingar.”
Citatet är ur en jämställdhetsutredning av Anita Lignell du Rietz, och har ekat i mitt huvud länge – antagligen för att det så tydligt fixerar en kostnad i vår livsstil; vi byter till oss självständig frihet och betalar med gemenskap.
Det finns dock tecken på att vi försöker ta igen den här förlorade gemenskapen på andra håll. Så blir till exempel våra åsikter alltmer likriktade. I en färsk undersökning säger nästan hälften av svenskarna att de tror att deras åsikter överensstämmer med vad de flesta andra tycker.
Det är en världsledande siffra. I landet som ligger vid individualismens frontlinjer tycker vi, till synes paradoxalt, alltmer som alla andra. Om udda och extrema åsikter någon gång dyker upp, brukar svenskarna anstränga sig att frysa ut dem, blixtsnabbt stämpla dem som ”osunda”.
Yttrandefrihet? Nej, håll ihop! Vi försöker med våra anpassade åsikter forma en ny gemenskap som ersättning för den vi offrade när vi självförverkligade oss.
Det är knappast förvånande att ju svagare gruppidentitet människor känner, desto mer ångestladdat blir det att uttrycka en egen åsikt. Det är allmänmänskligt. Men vi kan inte bara fortsätta att sjunga den unika människans lovsång, utan också våga se vår osjälvständighet, som hela tiden ploppar upp någon annanstans.
Annars vet man heller inte vad den stora uppslutningen kring de rätta åsikterna är värd. I Sverige anser till exempel nästan 9 av 10 att det skulle vara helt okej att ha en statsminister som var invandrare eller homosexuell. Det är en mycket ”modern” hållning som få länder, om ens något, skulle kunna matcha. Och jag önskar innerligt att svenskarna är så pass fördomsfria att detta verkligen är deras hjärtas mening.
Men det finns tyvärr en anledning att vara misstänksam. I ett land som har fyra gånger fler ensamhushåll per capita än världsgenomsnittet så är också en opinion av det här slaget en gemenskap att checka in i. Den utgör ett ”vi”, som dessutom är politiskt korrekt och godkänt av opinionsbildare – här finns värme, trygghet och samhörighet. (Och som en bonus behöver man kanske inte ens bekämpa fördomarna, eftersom man redan har ”rätt” åsikt.)
Hur mycket vågar man glädjas åt vår upplysning om den vilar på strävan efter samhörighet? Kanske skulle vi, i ett annorlunda scenario, vara lika öppna för helt andra och till och med rakt motsatta värderingar – om det var där gemenskapen fanns.
