Tonsäker tonsättare
Claes Wahlin hör Mats Larsson Gothe på Stockholms Konserthuset
Det var 2007, med operan Poet and prophetess, som Mats Larsson Gothe blev uppmärksammad med besked. Plötsligt tog en ny, svensk opera självklar plats i den samtida konstmusiken. Dessutom en opera som utan att vara insmickrande, vågade vara tillgänglig och, hemska tanke bland vissa esteter, vacker.
En kortare version, den afrikanska delen, framfördes på fredagen under den tonsättarweekend som ägnas Gothe. Operan handlar om Bengt Lidner, han med knäppen, som flyr med sin älskade på ett skepp som visar sig vara lastad med slavar. Framförandet av konsertvarianten, African Prophetess, var storslaget. Kör och solister från Cape Town Opera tillsammans med Norrlandsoperans orkester under Rumon Gambas ledning blev explosivt. Rytmiskt och dramatiskt med regisserad kör och solister, är frågan om inte denna opera är Larssons Gothes främsta skapelse hittills. För en gångs skull var publikens ovationer alls inte överdrivna.
I somras visade Gothe än en gång sin fallenhet för operaformen, med Silverfågeln, operan om Jussi Björling som spelades i Vattnäs konsertlada. Den borde kunna resa utanför Sveriges gränser, inte minst ämnet borde locka operahus i länder som annars tvekar inför moderna operor, som USA, där Björling är stor.
På Konserthuset invigdes minifestivalen i torsdags med ett uruppförande, ett beställningsverk från Kungliga Filharmonikerna, Gothes tredje symfoni med titeln … de Blanche et Marie …, som har sin upprinnelse i operan Blanche och Marie som uppfördes i Umeå under kulturhuvudstadsåret 2014. Symfonin är som en, enda kollektiv andning som mynnar ut i lugn, stillsam och, ja, vacker final.
Ett lika rörande slut fick Trumpetkonserten från 1996, med en säker Joakim Agnas som solist; ett dramatiskt, men mjukt verk som vet att så att säga rikta öronen hos åhörarna. Samma sak gällde The Apotheosis of the Dance, ett verk från 2012 som utgår från Beethovens sjunde symfoni, den som den tyske kompositören satte högst bland sina verk, men som av hans samtid ansågs obegriplig (en av musikerna, berättar programboken, var övertygad om att Beethoven måste ha varit full när han skrev den).
Här hörs Beethoven-klanger och effekter, abrupta modulationer i modernistisk anda och med gott om upprepningar, så som Beethoven gärna komponerade. Man behöver inte ha hört just den sjunde symfonin för att associera till den tyske föregångaren, men det ger naturligtvis en extra dimension.
Mats Larsson Gothe är en kompositör vars musik det är lätt att ta till sig, alla kvardröjande fördomar om att ny konstmusik är svår, kommer på skam. Det är bra det.
