2019 – ett år som var svårt att tycka om

Humanismen och humanioran krisade sida vid sida i de elsparkcykel-intellektuellas tidevarv

Lägret Al-Hol i norra Syrien hade 74 000 invånare i april. Flyktingarna är kvinnor barn från Syrien och Irak.

Det var skamligt att se Sveriges första reaktioner på nyheten att över 60 svenska barn satt fångna under vedervärdiga förhållanden i lägret al-Hol i Syrien. Den ena märkliga ursäkten efter den andra till varför de inte kunde tas hem prövades i offentligheten. 

I en tid när våra politiker först och främst skyddar sina personliga varumärken är det kanske inte så konstigt att de fått beröringsskräck med allt som kan uppfattas som det minsta problematiskt, men det handlade verkligen inte bara om politikerna. Motviljan som Sverige samfällt uppvisade mot IS-barnen var häpnadsväckande. 

Det var i princip bara Rädda barnen som vågade säga det självklara – ta hem dem. Det går. De är barn. Och barn har rätt till trygghet och sina föräldrar. Det handlar om rent grundläggande humanistiska principer.

Men redan där i maj, visade 2019 sitt rätta ansikte – självupptaget, förnöjt och skoningslöst mot de allra mest utsatta. Ett år då humanismen krisade och tiggare förbjöds utan att någon orkade protestera längre. 

Gretas tårar har ännu inte lyckats kyla ner planeten


Folkliga uppror i Chile, Hong Kong, Irak, Ecuador, Ryssland, Frankrike, Iran, och Libanon kom visserligen med nya löften om att förtryck och orättvisor inte kan upprätthållas för alltid. Greta Thunbergs kadrer marscherade genom stad efter stad. Men frågan är hur djupt de där gatuprotesterna egentligen skakade makthavarna. Gretas tårar har ännu inte lyckats kyla ner planeten, och till skillnad från de klassiska revolutioner som jubilerade under året – Iran, Kuba och Berlinmuren – saknade 2019 års gatuprotester den politiska ledning som skulle kunna omvandla dem till verklig förändring.

Snarare fanns det skäl att påminna sig om massakern på Himmelska fridens torg för 30 år sedan. Massprotester har länge varit maktlösa, och sedan dess har ett helt nytt övervakningssamhälle inte bara vuxit fram, utan dessutom hunnit kasta bort sin demokratiska mask. Den mest raffinerade övervakningsteknologin produceras inte längre i västliga demokratier utan i just diktaturens Kina, där ansiktsigenkänning och DNA-tester numera håller samhällskritiken i schack.

Wikileaks grundare Julian Assange fotograferas i en fångtransport den 20 december 2019.

Föga förvånande var 2019 ännu ett dåligt år för yttrandefriheten. 

Julian Assange åtalades till slut för spioneri i USA. Självklart motiverades det med Kriget mot terrorismen som snart går i sitt tredje decennium. Ett krig som tagit fram det sämsta i våra politiker och piskat fram en islamofobisk våg vi nu skördar frukterna av – från Kinas förföljelse av uigurer och Indiens hindu-nationalism till den blodiga massakern i Christchurch. 2019 blev den märkbar även i vår svenska vardag, där ett skamlöst förakt för muslimer började bre ut sig. GP:s ledarsida kunde raljera över smutsiga närbutiker med konstig mat. Skånska kommuner införde meningslösa förbud mot kläder och hälsningsritualer bara för att jävlas med sina muslimska invånare, och enligt en undersökning är 51 procent av svenskarna numera ”negativt inställda” till islam. Bara 13-14 procent känner likadant inför kristendom och judendom. 

Det är inte konstigt att barn till IS-krigare inte väckte någon som helst sympati.

En vacker dag stod det bara en container för tidningar på återvinningsstationen, men tre för pappförpackningar


Även i Sverige samlade Säkerhetspolisen i hop sig till en attack mot det fria ordet som varit otänkbar för några år sedan. Med motiveringen att de bedrev otillbörlig ”påverkan” omhändertogs sex muslimer utan svenska pass och låstes in i sex månader för att sedan dömas till utvisning. Deras syn på världen må delvis vara förkastlig, men att Sverige skulle förklara åsikter olagliga var något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

Samtidigt svepte tidningsdöden över landet.

En vacker dag stod det bara en container för tidningar på återvinningsstationen, men tre för pappförpackningar. Tidningarna dog samtidigt som postorderförsäljningen exploderade. Det var som att vi blev allt dummare medan vi konsumerade ihjäl oss. Till slut var vi så ointresserade av varandra att vi inte ens orkade gå utomhus. Istället satt vi hemma, livrädda för att drabbas av gängvåld och terror om vi vågade oss utanför dörren, och speglade oss i de sociala mediernas allt surare häxblandning av sponsrade budskap och livslögner medan vi klickade hem produkter tillverkade i den kinesiska diktaturen.


Akademiledamoten Kristina Lugn lämnar Svenska Akademiens sedvanliga torsdagssammankomst i Börshuset i Gamla Stan, 17 jan 2019.

Den som vände sig till kulturen för att hitta en stark och levande humanism under det skoningslösa året 2019, skulle också bli besviken. Krisen i Svenska Akademien må vara mer uttjatad än ”Hold my beer”-skämtet på Twitter, men den har ett symbolvärde som är svårt att ignorera.

Den nobelpristagare som i slutändan skulle ge Akademien mest huvudvärk var faktiskt inte Peter Handke. Det var Olga Tokarczuk som under sin fullkomligt briljanta Nobelföreläsning förklarade vilken existentiell utmaning Akademien just nu står inför. De problem som det litterära berättandet står inför går nämligen inte att ignorera längre: autofiktionens jagberättare är ”en kör av enbart solister” som rusar iväg ängs samma allfarvägar, menade hon. De är ett tecken på hjälplöshet.

Och tv-seriernas revolution måste tas på allvar, det är i dem framtidens berättande finns, hävdade Nobelpristagaren i litteratur.

Samtidigt har den enorma tillgången till information skapat en kakafoni av sagor – ett krig om vems news som är mest fake. Och då blir kraven på autenticitet absurda. Tokarczuk får ofta frågan om det som står i hennes böcker är sant, berättade hon.

Årets i särklass bästa litteraturkritiska timme.

Spoiler alert: det är det inte. 

Det är själva poängen att litteratur inte går att verifiera med fakta. Fakta kan man ha till att skriva Wikipedianotiser, menade hon, men endast fiktionen kan ge svar på frågan ”varför” och skapa de sammanhang vi behöver.

Hennes recept på hur litteraturen ska överleva hittade hon i den absoluta litterära urkunden – Bibeln. Bokstavligt talat ville hon uppmana alla att skriva som i Första Mosebok. Vår stilistiska förebild bör vara den allsmäktige berättare som är så allsmäktig att hen till och med vet vad den allsmäktige guden tänker.

Tokarczuks föreläsning var årets i särklass bästa litteraturkritiska timme. 


Hursomhelst måste en institution som har till uppgift att peka ut vår tids största berättarkonst välja väg. Ska de fortsätta försvara den litterära fiktionen – en konstform som förlorar läsare varje dag – eller ska de premiera berättandets nyare former? En väg de tagit några trevande steg in på genom att ge nobelpris till Svetlana Aleksijevitj och Bob Dylan.

Det är inget de kommer att lösa genom att singla slant – för Akademiens bekymmer är bara en del av en större kris för kulturen och humanismen under 2010-talet.


Klarna-kapitalister? Bynk-bourgeoisien? Uber-borgare? Yelp-yuppies?
 När Tesla-teknokraterna strösslar el-mopeder över trottoarerna har vi ingenting att säga till om längre.

I kölvattnet på digitaliseringsvågen har humanisterna nämligen förlorat sin dominerande ställning i kulturskapandet. Digitaliseringen innebar att en handfull nya samhällsklasser såg dagens ljus: en ny, ständigt resande arbetarklass som korsar gränser i jakt på låglönejobb inom servicesektorn, ett digitalt daglöneproletariat som slavar med idiotsysslor online och en ny, oerhört framgångsrik teknokratisk klass som börjat sätta sin prägel på kulturen genom ”disruptiva” övertaganden av bransch efter bransch. De har fortfarande inget namn (Klarna-kapitalister? Bynk-bourgeoisien? Uber-borgare? Yelp-yuppies?), men denna klass som bygger sin goda ekonomi på att ställa sig i vägen för Silicon valleys teknikomställning och ta betalt, har utmanat den traditionella humanistiska bildningen med ett helt nytt kulturellt paradigm – en bildning för elsparkcykel-intellektuella där litteraturen kastats överbord till förmån för tv-serier och podcasts om superhjältar.

Den svarta popkulturen lyckas fortfarande förflytta sig snabbare än Foodora-budet från Kazakstan leverar poke bowls till lunchmötet på Spotify-kontoret.

Som vanligt när nya samhällsklasser stormar fram så lägger de först beslag på marknaden, sedan på kulturen och till sist börjar de kräva politisk makt.

De har redan dödat popkulturen som en gång i tiden uppfanns av världens arbetarklass, genom att förvandla den till söndersponsrade boutique-festivaler, EDM-klubbar och en syssla för nördar som listar Game of Thrones som en av decenniets största kulturupplevelser.

Visst finns det fortfarande undantag – den svarta popkulturen lyckas fortfarande förflytta sig snabbare än Foodora-budet från Kazakstan leverar poke bowls till lunchmötet på Spotify-kontoret. Den tillhör fortfarande de kriminella, de halvkriminella och de som låtsas vara kriminella.

Men Tesla-teknokraterna har sitt eget språk, sina egna kulturella vanor och har redan börjat kräva en politik som formar storstäderna efter deras önskemål. När de strösslar el-mopeder över trottoarerna har vi ingenting att säga till om längre.

Och deras disruptiva affärsmodeller som redan erövrat musik- och filmbranschen börjar nu ta över klassiska humanistiska fästen som konst- och förlagsbranschen. I framtiden kommer vi att lyssna på romaner vare sig vi vill det eller inte, och i våras inkluderade den klassiska konstskolan Royal Academy of Art i London digital teknologi i sin utbildning, enbart för att hålla jämna steg med de teknologskolor som redan startat attraktiva konstutbildningar, till exempel MIT i Kalifornien.

De humanistiska fakulteterna har redan förlorat initiativet i sitt eget huvudämne – kulturskapande.


Vad är litteratur när internet är en enda stor saga?

I ljuset av detta måste man betrakta krisen i den klassiska humaniora-institutionen Svenska Akademien som oerhört symbolisk. Med sina högstämda och frack-klädda ritualer kring litteraturen och sin lätt romantiska syn på det skrivna ordet, passar de dåligt in i en värld där de mest framgångsrika berättelserna publiceras på streaming-appar som betalas med autogiro, och människors livsdraman utspelar sig inför publik, i realtid på Youtube eller Instagram.

Vad ska de belöna när berättandet om samtiden pågår någon annanstans än i litteraturen?

Vad är litteratur när internet är en enda stor saga?

Vem bryr sig om deras humanistiska bildning när Donald Trump regerar världen?

Jag är inte säker på att Olga Tokarczuk hittat svaret. Det hon i grund och botten saknar är när författare talade med en auktoritet som bara kan jämföras med Bibelns.

Det är så klart lockande. Men humanismen kan inte räddas med att vi förvandlar den till en religion, omöjlig att ifrågasätta. Snarare genom att vi bygger helt nya kulturella gemenskaper – subkulturer som gör sitt bästa för att dölja sig från samtidens vakande öga. Och betalar med cash.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln