Polanskis hjälte – en antisemit
Här är sanningen bakom nya filmen om Dreyfus-affären
Roman Polanski kan anklagas för mycket, dock inte för att vara banal.
Han antyder inte i sin film om Dreyfus-skandalen (En officer och spion) minsta likhet mellan sitt eget moraliskt-rättsliga öde och den judiske officeren, Alfred Dreyfus, som trots sin oskuld degraderades och deporterades till Djävulsön för 125 år sedan.
Polanski flyttar Dreyfus till periferin av filmen. Han är ett offer, vilsen och undergiven. Det är ingen övertygande karaktäristik av någon som uthärdade tolv års lidande, svåruthärdlig tortyr på Djävulsön (Dreyfus var instängd i en bur) och separationen från hustrun Lucie. Deras brevväxling, nyligen publicerad, visar upp två extremt starka personligheter.
Filmens centrum fylls i stället av översten och underrättelsechefen Marie-Georges Picquart, en hjälte, moraliskt oförvitlig. Historiker skildrar honom som glödande reaktionär, antisemit, antidemokrat, en katolsk monarkist och nationalist.
”Den frånstötande juden inger mig fasa”, sammanfattade Picquart sin uppfattning om Dreyfus.
I en avgörande filmsekvens låter Polanski Picquart möta Georges Clemenceau, Émile Zola och några andra dreyfusarder, de som kämpade mot det korrupta, militaristiska och antisemitiska systemet. De ska formulera strategin för Dreyfus befrielse. Zola utnämns till språkrör. Så förbereddes den kanske mest kända tidningstexten någonsin, ”J'accuse”.
Det manliga mötet är fullkomligt påhittat, men kan kanske försvaras som konstnärlig frihet. Polanski behöver inte ta moraliskt ansvar för historieskrivningen eller för de gestalter han presenterar. Den uppgiften faller på betraktaren, förförd av den vackra berättelsen om den upplyste Picquart som kämpar för rättvisan mot en massiv militärmaktapparat. Enligt franska historiker är manuset (skrivet av Robert Harris) en bra spionstory om den bara inte påstått sig handla om Dreyfus.
Picquart engagerade sig aldrig för Dreyfus och rättvisan; han ville rädda militärens anseende, på väg att rasa samman på grund av lögner och rättsövergrepp mot en relativt underordnad judisk officer. ”Un Juif d État. En statsjude.”
Frankrike var dock inte översköljt av antisemiter; arbetarrörelsen genomförde stora demonstrationer för Dreyfus. Manifestationer som är helt utsuddade i Polanskis film.
Philippe Oriol, en ledande Dreyfus-forskare, har publicerat den omfattande studien Le Faux ami du Capitaine Dreyfus (Kapten Dreyfus falske vän). Boken, publicerades samtidigt som Polanskis film hade premiär. Oriol sammanfattar: Picquart var en opportunist och antisemit.
Han släppte inte ifrån sig det bevismaterial som visade att Dreyfus var oskyldig. Han vägrade återupprätta den judiske officeren, förföljde honom och hans familj, smädade dem i pressen. Och förnekade den omfattande brevväxling han haft med familjen. Picquart belönades emellertid av maktsystemet: först blev han general, sedan krigsminister.
Picquart var för en tid nyttig för Zola, Jaurès, Clemenceau och de andra dreyfusarderna. Han kunde användas mot armén och därmed underlätta kampen om positionerna mellan den reaktionära statsapparaten och de demokratiska, progressiva krafterna.
Om man vill välja en hjälte i den stora rätts– och demokratistriden om Dreyfus så blir det den sorgligt bortglömde Bernard Lazare, anarkist och litteraturkritiker, död endast 38 år gammal.
Lazare bekämpade tidigare än andra antisemitismen och skrev om dess förfärande franska historia. Han allierade sig med den äldre brodern Mathieu Dreyfus, bekämpade det perversa rättssystemet och smulade sönder påståendet att Dreyfus förklarat sig skyldig. Lazare skrev tidigt en text om fallet, med den magnifika retoriska poängen: ”J'accuse”. Den blev aldrig publicerad, men hans formulering återanvändes av Émile Zola. Lazare sökte sig till den litterära tidskriften La Revue Blanche, där Marcel Proust, André Gide och Léon Blum var verksamma. Tidskriften blev ett centrum för dreyfusarder.
Efter tolv år återupprättades den judiske officeren Dreyfus heder. Han återförenades med sin hustru som arbetat intensivt för sin mans frigivning (hon är helt frånvarande i filmen). Han mobiliserades till första världskriget och satt upp till häst. Något döv men beredd att försvara det land som en gång deporterat honom.
Picquart följde den sista rättegången. Han vägrade ta Mathieu Dreyfus i hand och ville aldrig mer träffa Alfred Dreyfus.
Nu är han filmhjälte.
