En konservativ höger måste börja ta plats igen
Den borgerlighet som tänker bortom vinstintressen och valfrihet till varje pris finns men syns inte
Vi lever i en konservativ tid – men jag ser ingenstans några konservativa tänkare. Så skrev jag för ett bra tag sedan på Svenska Dagbladets kultursida. Jag hoppas vid gud att det inte gav Mattias Karlsson minsta inspiration till att starta Oikos. Men jag tror inte det. Den tankesmedjan lär nog bli mer av ett flaggskepp för den ytterst smala version av konservatism som kallas för nationalism.
Men konservativa röster skulle behövas. Sverige är i dag ett smått extremt ideologiskt högerland. Men det är definitivt ingen traditionell, försiktig konservatism som dominerar, utan den kokande häxbrygd av marknadsliberal fundamentalism som man hittar i Centerns ledning eller i Timbro – och den nationalism med apokalyptiska förtecken som kommer från högerpopulismen.
Varför då ett behov av konservatism? Borde jag inte sky de patriarkala, djupt antimoderna föreställningar som ofta gömmer sig i den traditionella konservatismen? Absolut. Men år efter år har jag häpnat över att så lite kritik mot marknadifieringen av välfärden hörs i borgerlig debatt. I själva verket står vi här inför en statsvetenskaplig gåta: En majoritet av de borgerliga väljarna är, enligt SOM-undersökningarna, kritiska mot vinstuttagen som välfärdskoncernerna gör. Där finns en tyst majoritet, för att tala med den konservative Nixon.
Jag har genom åren mött många enskilda kristdemokrater, moderater och liberaler som tycker det känns helt fel att den viktigaste samhällsinstitution vi har, skolan, dragits in i ett marknadssammanhang som degraderar verksamheten. Ett så kallat ethos riskerar att gå förlorat, tjänandet av en större sak. Alltså tanken att det avgörande perspektivet på centrala samhällsfunktioner aldrig kan vara det simpla vinstintresset. Eller den extremt individualistiska principen om valfrihet till varje pris.
Socialism och konservatism har uppfattningen att det vi kallar samhälle är något mer och större än summan av
alla individuella marknadsrelationer
Här borde en konservativ kritik vakna: Samhällsinstitutioner mister sin aura. Ämbetsmannastaten eroderar. Vinster överordnas värden. Företagsintressen ses av princip som viktigare än stat och offentlighet. Läs, ni nyfikna konservativa, moralfilosofen Michel J Sandels bok Vad som inte kan köpas för pengar!
Vi har faktiskt fått vänta tills de yttersta tiderna, det vill säga nu, för att höra enstaka borgerliga politiker och kommentatorer angripa vinstens överhöghet och oroa sig över lobbyintressenas makt över skola och välfärd. Anna Dahlberg i Expressen eller Benjamin Dousa i Moderaterna, är några exempel.
Själv är jag vänster, socialdemokrat, socialist. De högerpopulistiska energier som släppts lösa i västvärlden ser jag som en reaktion på den sociala trygghet som slagits sönder av en döv, blind och för sociala konsekvenser ofta faktaresistent liberalism.
Så varför efterlysa konservativa röster? Svaret är att socialism och konservatism har en viktig beröringspunkt. Båda strömningarna har uppfattningen att det vi kallar samhälle är något mer och större än summan av alla individuella marknadsrelationer. Det går djupare än hos den socialliberalism som också närapå utraderats i debatten. Ty även socialliberalismen har enbart den enskilda individen som utgångspunkt och slutstation för tänkandet.
I Expressen har en litteraturkritiker i en klämkäck artikel upprättat en lista över klassiska konservativa verk som en borgerlighet i behov av terapi kan ha som kanon. Roligt. Antagligen är det just i raljerande kultursidesartiklar som den dogmatiska marknadsliberalismen slutligen ska punkteras. Men Victor Malms kanon är för snäv. Han tog inte ens med T S Eliot i den. Eliots vemod över en förlorad värld är långt mer koncis än Evelyn Waughs och man skulle vilja höra en sorgsen Ulf Kristersson citera det:
”Vågar jag äta en persika? Nackbena mitt hår som andra? / Ensam i vita byxor skall jag på stranden vandra. / Sjöjungfrur hörde jag sjunga, sjunga för varandra. / Jag tror inte de sjunger mer för mig.”
Det går dessutom att finna förebilder för en nyanserad konservatism på närmare håll. Jag har alltid uppfattat Dag Hammarskjöld, född i svensk överklass men med en märkligt progressiv karriär, som en konservativ tänkare. Då och då läser jag hans ”Vägmärken”, utgiven postumt, som blivit en klassiker. Där hittar jag något som är fullständigt frånvarande inte bara i vår tid utan även i svensk borgerlighet: en öppen konservatism. En ämbetsman i staten, rentav den globala staten, i evig brottning med Gud och sitt inre. Sentenserna hopar sig som kunde bygga en mer ömsint konservativ världsbild:
”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den. / Att inte tynga jorden.”
Det glimmar till i dig detta: Du kunde lika väl aldrig ha funnits. Med fast lön, bankbok och portfölj under armen förutsätts det emellertid att du tar dig själv för givet: ”… klinga med som en organisk del av helheten …”
Kanske går det att hitta något även hos gamla högerledare som Gunnar Heckscher och inte minst Jarl Hjalmarsson (för övrigt studiekamrat med Hammarskjöld) som i alla fall på slutet ömmade för landets fångar.
Svensk borgerlighet är i spillror efter sprängningen av Alliansen.
Vi skulle alla vinna på en borgerlighet som gör sig beredd att söka en själ bortom marknadsplatsen.