Att ha två tankar i huvudet räcker inte

Uttrycket är sinnebilden för ofärdig dialektik

Hur ofta hör man inte frasen ”Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt”?

Personen som säger det anlägger ofta en vis min, som om två helt oförenliga ståndpunkter därigenom hade funnit ett genialiskt sätt att samexistera.

Tankarna ska helt enkelt konstant hållas i luften i en evig jongleringsakt. Man har ”två bollar i luften”. Varför har jonglering, och med något så enkelt som TVÅ bollar, blivit vår tids ledande metafor för tänkande? Jämfört med jobbannonsernas krav ”du ska kunna hålla många bollar i luften” är ju två bollar ingen konst!

Vad som menas är att dessa tankar inte får röra varandra. Är det inte sinnebilden för ofärdig dialektik? Här har vi tesen och antitesen, men i stället för att förenas i en syntes, får de hoppa runt, runt, förbi varandra och aldrig nudda fast mark. Alla har vi blivit den benige professor Pontieux i Arthur Koestlers Längtans tidsålder (1951): anhängare av både en världsregering och nationell suveränitet, emot godtyckliga arresteringar och för rätten att utrota reaktionärer, emot religion men för religiös tolerans.

Å ena sidan, å andra sidan.

Är detta tolerans? ”Vi kommer ingen vart, vi får hänga här ett tag, i luften, tills saker klarnar.” Tålamod, en insikt om tidens tillkortakommanden: vi kan inte lösa detta. Men är det inte ett slags hopplöshet? Tror inte den som frenetiskt jonglerar med två bollar att det enda alternativet är ett katastrofscenario; en boll faller och den andra segrar?

Varför får tankarna inte mötas där inne i huvudet? Vad hände med syntesen som tänkandets mål?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.