På väg upp – mot alla odds
Johanna Frändén om damfotbollen – ännu bisarrt diskriminerad
”Varför ignorerar ni fortfarande amerikansk damfotboll, frågar sig sportsajtens första artikel på åratal om amerikansk damfotboll.”
Satirsajten The Onions rubrik satte häromveckan fenomenalt fingret på ett gryende fenomen inom sportmedierna.
Från att ha varit ett globalt sett perifert evenemang har damernas fotbolls-VM, också känt som fotbolls-VM kort och gott, blivit allas angelägenhet. Och det har blivit populärt att kasta ur sig anklagelser om hur dåligt uppdaterade alla andra är om saken.
Sanningen är ju att damfotbollen är bisarrt diskriminerad också 2019: ekonomiskt, medialt, politiskt och psykologiskt.
Att yrvaket ifrågasätta varför ingen bevakar damfotboll ordentligt är ett sätt att friskriva sig från skuld och samtidigt låta småprogressiv och lite skönt i takt med tiden. En sorts godhetssignalering om man så vill.
Svenska medier är inte utan skuld, men vi har kommit betydligt längre än många av de andra 23 länderna som kvalificerat sig till VM. Och ändå har det varit så tydligt under våren 2019: något utan historiskt motstycke håller på att hända.
När det går fort går det dessutom väldigt fort. I december tilldelades norska Lyon-stjärnan Ada Hegerberg som första kvinna franska Ballon d’Or, världens finaste individuella fotbollsutmärkelse. Inte en enda person i L’Équipes tv-studio samma kväll – den franska sportjournalistikbjässen har en egen sportkanal i kabelutbudet – kunde bedöma om hon var en värdig vinnare eller inte. Där fanns ingen expert med någon som helst koll på damfotboll.
Ett halvår senare lanserar L’Équipe en satsning på hemma-VM med omkring femton utsända och ett gäng inhyrda specialister till sin kanal. Ada Hegerberg skriver krönikor i systermagasinet France Football och är expert i sändande tv-kanalen TF1.
Nyhetsmedier världen över har steppat upp sin bevakning rejält till det här mästerskapet, så till den grad att satirsajterna synar dem.
Äntligen tycks man ha fattat att damfotbollen sitter på en veritabel guld-reserv av den valuta som alltid varit en central del i fotbollens narrativ: underdog-perspektivet och mot alla odds-berättelserna. Låt oss kalla det ”Skruva den som Beckham”-kapitalet.
Kvalitén hos värdlandet var frapperande hög, publiken entusiastisk och aldrig har jag väl känt mig så emotionellt instabil i tjänsten
På Parc des Princes, vanligtvis hem för franska superlaget Paris Saint-Germain, var det fullsatt på premiärmatchen mellan Frankrike och Sydkorea i fredags. Drygt 45 000 fransmän hejade fram landslaget som fram till förra veckan var ett ganska anonymt kollektiv i det allmänna franska medvetandet.
Kvalitén hos värdlandet var frapperande hög, publiken entusiastisk och aldrig har jag väl känt mig så emotionellt instabil i tjänsten.
Jag är ju inte bara sportjournalist, jag är kvinna också, och ägnar 95 procent av mitt yrkesutövande åt att bevaka herrfotboll. Så ser journalistiken, intresset, marknadskrafterna och världen ut 2019.
Det är en verklighet som landar i medvetandet ganska omgående, och snart blir den en självklarhet. Varje gång damfotbollen får en bit av uppmärksamheten är en liten personlig triumf. Varje publikrekord som slås är en källa till glädje.
Men tanken på att ett damlandslag i det chauvinistiska Frankrike skulle framkalla eufori på arenan där världens mest välbetalda fotbollsmän normalt håller hus har inte känts realistisk. När det händer gör det något med en, så är det bara. Jag hade lite svårt att somna den natten.
I dag kliver Sverige in i turneringen och här har vi att göra med ett tjejgäng som inte är rädda för att skapa dålig stämning. Medan herrlandslagen i flera andra nordiska länder gett upp sina arvoden och stöttat de kvinnliga kollegorna i kampen för likabehandling har Sveriges dam- och herrlandslag en relation som i flera år befunnit sig på fryspunkten.
Damerna sköt på herrarna, herrarna sköt lite lösa skott mot Svenska fotbollförbundet, förbundet sköt mest sig självt i foten
Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Nilla Fischer och Hedvig Lindahl har lyft feministiska frågor, HBTQ-frågor, kritiserat Fifa och Uefa, ifrågasatt Svenska fotbollförbundet och levt rövare de senaste åren för att få igenom sina villkor. Det har varit inopportunt ibland, obekvämt nästan hela tiden, väldigt ofta befogat.
Efter den utdragna förhandlingen om nya ersättningsnivåer för landslagsspel, som pågick i över ett och ett halvt år, låg Sveriges två a-landslag i varsin skyttegrav och sköt skarpt på varandra.
Eller ja, damerna sköt på herrarna, herrarna sköt lite lösa skott mot Svenska fotbollförbundet, förbundet sköt mest sig självt i foten.
När Sverige möter Chile i kväll är det en match de ska vinna, i en konkurrens som blivit allt tuffare de senaste åren. Svenskorna har hållit fortsatt kontakt med den internationella eliten, men tillhör inte längre förhandsfavoriterna i VM. I kampen om utrymme och erkännande är de fortsatt med i världstoppen.
Att hela tiden ställa nya krav har alltid varit damfotbollens sätt att vinna mark. Inför årets världsmästerskap lanserade det tyska landslaget en kaxig sponsor-video där flera av spelarna frågar tittaren om hen ens vet vad de heter. ”Nej, jag tänkte väl det”, säger fixstjärnan Dzsenifer Marozsán som vunnit nästan allt som går att vinna som fotbollsspelare.
Det är omöjligt att prata om damfotboll utan att prata om kamp och det är tydligt hur årets upplaga av VM inte längre handlar om drömmen att bara få finnas och verka. Den nya generationens stjärnor är heltidsproffs sedan tonåren. De kräver att publiken kan deras namn.