Praktfull barock saknar spänning
Lennart Bromander ser ett försök att återskapa fransk hovkultur i Vadstena
Franska verk är en stor sällsynthet i det även annars magra svenska utbudet av barockopera. Vadstena-akademien gör nu ett ambitiöst initiativ för att råda bot på saken. Visserligen handlar det inte riktigt om opera utan om den speciella franska genren operabalett, där sång och dans mixas på samma villkor.
I Vadstena presenteras tre verk, varav faktiskt det längsta, den så kallade Narvabaletten, är svenskt om också totalt franskt till sitt koncept. Samlingsnamnet på föreställningen, Solen och Nordstjärnan, syftar på Ludvig XIV respektive Karl XII.
På Ludvig XIV:s tid var all operaverksamhet i Frankrike knuten till hovet, och den första operabaletten, Prolog ur Le Désespoir de Tirsis av Jean Desfontaines, är en devot hyllning till kungen, just hemkommen någonstans ifrån.
Den anonyma texten är andefattig, och jag associerar litet vanvördigt till ett verk, som visserligen klingar litet annorlunda, Sergej Prokofievs Stalin-hyllande kantat till firandet av tjugoårsminnet av Oktoberrevolutionen.
Den andra, Ballet des Nations av Jean-Baptiste Lully, har av regissören och koreografen Karin Modigh och den musikaliske ledaren Dan Laurin elegant bearbetats för att lätta upp den formalism, som annars tynger verk av det här slaget.
Narvabaletten, som framfördes i Stockholm 1701 efter segern vid Narva, är ett försök främst av Nicodemus Tessin och Andreas von Düben att återskapa något av fransk hovkultur i ett Sverige, som styrdes av en blott tonårig men framgångsrik krigsbuse. Men Karl XII lät sig som bekant inte lockas åt det fredligt kulturella hållet.
Det är intressant att ta del av de här rekonstruktionerna av en för oss i dag främmande kultursyn, där allt konstnärligt uttryck inriktas på att hylla en enväldig monark. Särskilt som man i Vadstena lagt ner största möda på att få uttrycket historiskt rätt men ändå attraktivt för en modern publik.
Anna Kjellsdotters dräkter är praktfulla, rikt varierade och smakfullt brokiga. De arton tidstroget klingande musikerna spelar utsökt under Dan Laurins ledning, även om musiken inte är riktigt toppklassbarock. Solister, såväl sångare som dansare, är alldeles utmärkta, men de har inte att gestalta individer, bara att agera dekorativt. Det gör den musikdramatiska spänningen tämligen låg.
