Underskön Stemme
Claes Wahlin ser en storartad dubbel på Konserthuset
Förvånansvärt många av alla de konstverk som skapades åren före första världskriget skulle kunna undersökas utifrån motiv som lik, kyssar, månsken eller mörker. Kyssarna är sällan av det romantiska slaget (Klimts målning Kyssen möjligen ett undantag), i stället är det Salome som ger Johannes Döparens avhuggna huvud en kyss.
Eller som i Erwartung, Arnold Schönbergs korta monodrama där Kvinnan drömmer om kyssar, liksom Blåskägg i Béla Bartóks Riddar Blåskäggs borg som längtar efter Judiths kyss, något som med alla hans tidigare fruar inneburit en dödskyss. Månskenet möter Kvinnan i sin hallucinatoriska dröm i Erwartung, mörkt är det i skogen, liksom i Blåskäggs borg. Liken är många, om än i Erwartung högst ett, om det nu inte bara är en trädstam.
I Bengt Gomérs uppsättning på Stockholms konserthus är scenen en upphöjd fyrkant bakom orkestern i höjd med körläktaren. Prologen, efter en underskön tolkning från Nina Stemme av Schönbergs sång Erwartung, visar en grupp frackklädda herrar som undersöker ett lik. Bilden erinrar om Freuds tid hos Charcot på sjukhuset La Sâlpetrière där man gärna studerade kvinnors hysteri.
Nog kan Kvinnan i Erwartung uppfattas som hysteriker, men hellre i dag som en gestaltning av Freuds föreställning om det omedvetna. Katarina Karnéus gör ett strålade framträdande som Kvinnan, viskar och förtvivlar med en stämma så säker att lika mycket dramatik hade frambringats utan någon som helst scenografi.
Att liket här visar sig vara ett rådjur (inte Bambi väl?), ska möjligen, och i så fall tveksamt, vara en symbol för det djuriska hos människan. Att tynga scenen med symboler i ett symboltyngt drama har sina risker.
I ”Riddar Blåskäggs borg” får vi också en prolog, denna gång får Karnéus använda en konformad megafon (av det slag som jag associerar med en dadaistisk kabaré) och på dåliga rim berätta för publiken att denna saga kan handla både om det inre och det yttre hos dig. Minsann.
Men så kommer Nina Stemme med en röst som lämnar både prolog och den egendomliga ljussättningen därhän. Mjukt, starkt och med en intensitet tvingas Riddar Blåskägg – en utmärkt Johannes Martin Kränzle – att öppna den ena dörren efter den andra till scener från riddarvärlden. Även här ser vi de döda fruarna glida runt, medan liket har ersatts av en gravhög.
Musikaliskt är det storartat. Sakari Oramo får Kungliga filharmonikerna att spela så tätt och mjukt att dessa mörka undermedvetna riken framstår som rena paradisen.
