Verdi utomhus når nästan hela vägen
Det som hörs låter utmärkt på Läckö Slottsopera
När Verdi skrev sin sista opera Falstaff lade han ner sin själ i detaljerna. En mer subtil och raffinerad komisk opera finns inte. En musikalisk idé, som en Strauss, Puccini eller Lloyd Webber skulle ha sugit på i flera akter, lämnar Verdi efter några få takter för att snabbt låta ett annat lika genialt infall ta över. Endast Mozart i sina bästa stunder har skapat så till den grad flödande ymnighetshorn. Här förvandlas vad som på ytan ser ut som buskis till en sublim form av musikaliskt guld. Det är bara att häpna och glädjas djupt i själen.
Men går något sådant att överföra till sommaropera på en utomhusscen, där uteakustik, väder, svalor och andra yttre omständigheter aktivt medverkar i föreställningen? Läckö Slottsopera, som gått från klarhet till klarhet en hel rad somrar, lyckas i stort sett riktigt bra med den saken. Visst försvinner mycket av allt det underbara som händer i den kraftigt reducerade orkestern, som inte alltid hörs så bra, men det som hörs låter utmärkt. Det brukar det alltid göra under den samvetsgranne Simon Phipps, som också sett till att alla knepiga ensembler klingar fritt och med snärtighet.
Regissören Märit Bergvall har låtit Falstaff bli cirkusdirektör, och i Amanda Romedahl Erikssons borggårdsbetingade scenografi ingår en del cirkusrekvisita. Det är ju ett sätt att markera kontrasten mellan Falstaffs moraliskt uppluckrade värld och det borgerligt städade Windsor men ger egentligen inte några poänger; stör knappast heller. Fyndigheten i de sceniska infallen är begränsad, men Bergvall håller en fin linje i komiken, som aldrig blir grov. Ett stort plus är Anna Ardelius ursnyggt utformade dräkter kompletterade med Théresia Frisks eleganta peruker.
Bland de muntra damerna i Windsor sticker Vivianne Holmbergs charmfullt kvicksilvriga Nanetta ut med en sopran som både är jordnära och skimrande, och Susanna Sundberg med sina märgfulla alttoner är som klippt och skuren för en roll som Mrs Quickly. Lisa Carlioth som Alice och Matilda Paulsson som Meg gör den briljanta damkvartetten fullständig. Mr Fords svartsjukemonolog saknar inte resning i Daniel Hällströms tappning, medan den unge Markus Pettersson redan verkar på väg att växa ur en så lyrisk roll som Fentons. Falstaff själv, rutinerade Lars Arvidson, är mer lång än tjock och saknar en del av den nödvändiga jovialiska rondören också i det vokala.
