Det representativa är inte samma sak som det rumsrena
Jon Asp åker till Cannes och inser att svensk film blivit för mesig och väluppfostrad
FILM I den turkiska debutfilmen Albüm (Album), som visas i kritikerveckan på Cannes filmfestival, reser ett medelklasspar land och rike runt på jakt efter ett lämpligt adoptivbarn. I Antalya föreslås de en några veckor gammal flicka, svart hår och till synes välskapt. Hon verkar vara syrier, eller kurd, säger kvinnan tvekande.
När de senare erbjuds en skrikande men något ljusare pojke faller önskemålen på plats. Utöver barnet väljer paret att flytta till en annan del av landet, för att slippa stigmat över tidigare barnlöshet och i stället kunna odla rollen som biologiska föräldrar på ny mark.
Olika typer av fortplantning och familjebildning står i förgrunden i detta episoddrama, som genomsyras av rasistiska, sexistiska och allmänt cyniska utspel. Tablåer med individer som bara tänker på sig själva eller sin egen avkomma – en narcissism som ständigt föranleder självdokumentation.
Filmer som Albüm bereds ofta plats i festivalvärlden, Cannes inte minst: explicit, tillspetsad och med en satirisk udd riktad mot medelklassens hyckleri.
Å ena sidan en svidande kritik mot Turkiet och dess privilegierade, å andra sidan en universell uppvisning i materiell och statuslysten individualism.
Det finns i Sverige (som inte har någon långfilm med i årets program) en tendens att förväxla det representativa med det rumsrena. Den svenska filmpolitikens instrumentella styrning har bidragit till en större mångfald, inte minst bakom kameran, men den riskerar samtidigt få utslätande konsekvenser på filmernas innehåll.
På årets festival fullständigt flödar invektiven baserade på kön, klass, sexualitet och etnicitet, och över alla samhällsskikt. I Bruno Dumonts kostymkomedi Ma Loute samsas överklassen med underklassen om att kasta skit på varandra. I Alain Guiraudies Rester vertical, ett mer än lovligt homosocialt drama, är jargongen ännu hårdare.
Och i veteranen Ken Loachs film från Newcastles sämre kvarter, I, Daniel Blake, är titelpersonens ocensurerade tillmälen en omistlig del av hans rollkaraktär.
Sådant ska förstås aldrig bli ett självändamål, men det finns också saker att lära här. Jag önskar att svenska filmskapare vågade vara lite fulare i mun och röra sig längre ut i marginalerna. Att fördomar cementeras är en risk man måste ta för att ens få syn på och genomlysa dem.
I Cannes förekommer också några viktiga avvikelser till filmbranchens manliga hegemoni. Ett lysande, mångbottnat exempel är Maren Ades kompromisslösa dramakomedi Toni Erdmann, där huvudpersonen, en slipad affärskvinna, tvingas till återförening med sin minst sagt oberäkneliga pappa. Talande är hennes egen självbild i förhållande till det samvetslösa outsourcingföretag hon gör karriär inom: ”Jag är inte feminist - hur skulle jag då tolerera män som ni.”
Utan åthävor eller manér, utan påtvingat budskap eller en särskilt avtalad blick, lyckas filmen skildra en värld som i mikro och makro lider hårt under den patriarkala kapitalismen, men som ändå, om än sakta, pekar på en väg framåt, ut ur förtrycket. 162 minuter svart tysk underhållning (!) som borde göra Maren Ade till den andra kvinnliga regissören i historien att vinna guldpalmen.
