ÅSIKT

Marxofobins fula ansikte

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Norske författaren Kjartan Fløgstad om Breivik och den offentligt accepterade antikommunismen

1 av 4
marxistjägaren Anders Behring Breivik poserar i sitt manifest med emblemet ”Marxist hunter” på vänster axel. Marxismen har emellertid länge jagats i läroplaner, på bästa sändningstid och i ändlösa spaltmetrar, skriver Kjartan Fløgstad.

I höstas sa premiärminister David Cameron förlösande ord i det brittiska parlamentet: ”Till den laglösa minoriteten, till de kriminella som har rånat sig till det de kommit över, säger jag: de ska jagas, de ska straffas, de ska få betala för allt de har gjort.”

Men så var det inte spekulanterna, inte ratingbyråerna, inte fondmäklarna, inte extremisterna i kostymer han tänkte på. Det var offren för den ekonomiska politiken som skulle jagas och straffas.

Efter murens fall 1989 har historikern Eric Hobsbawns gamla tes besannats gång på gång: Den misslyckade realsocialismen i Öst var förutsättningen för den vällyckade socialdemokratin i Väst. Den västliga socialdemokratiska välfärdsstaten var otänkbar utan sin ”revolutionära tvilling” i öst. Så var det också på det militära planet. Paradoxalt nog vilar vår frihet och våra liberala värderingar på det faktum att Stalins Röda armé vann kriget mot Hitlertyskland. Hela den västliga klassförlikningen var frukten av idén om Sovjetväldet, först som utopi och skrämselbild, sedan mest som skrämselbild. I dag är den grundpremissen borta, och vi ser följderna över hela Europa och USA, där finanskapitalet får härja fritt. Om historien är reformistisk, är den det – med Mariáteguis formulering – på villkoret att de revolutionära är revolutionära.

(---)

Som kombinerad underhållning och nyhetsförmedlare är och förblir medieindustrin ett oöverträffat styrningsinstrument. Från historien känner vi inget mer potent system för att framkalla konsensus och underkastelse. Men i massmedierna är det inte längre kontrollen av de politiska nyheterna som är det avgörande. Vi lever i en värld styrd av språk. Som vi vet är konstens språk det rikaste och mest universella.

Långt viktigare än politiska nyheter är därför det ideologiska innehållet som klarar att framstå som opolitiskt. Försåtligt hävdar den opolitiska politiken att köp och försäljning av varor är det enda tänkbara måttet på mänsklig lycka och olycka.

Det mest politiska innehållet i massmedierna är det som lyckas med att framstå som mest opolitiskt och ideologiskt neutralt. Asociala handlingar, som att kapa åt sig privat rikedom, framställs som opolitiska, ädla och goda. Arbete för jämlikhet, rättfärdighet och social utjämning framstår som politiska, det vill säga extrema och kontroversiella handlingar.

(---)

Ett påträngande och plågsamt exempel på följderna av medialt oväsen ser vi om vi betraktar umgänget med begreppen marxist och marxism. I rätten den 21 maj preciserade terroristen Behring Breivik vad han sa till de första AUF:arna han mötte på tältplatsen: ”I dag ska ni dö, marxister.” När han har presenterat sig själv för åtalsmakten, både på telefon från Utøya 22 juli och vid häktningsförhandlingen i Oslo tingshus 14 november, är det som ”militär kommendör i den antikommunistiska motståndsrörelsen”. I de flesta tidningar är detta av någon anledning återgivet som ”kommendör i den norska (min kursivering) motståndsrörelsen.”

I nära ett år nu har kommentariatet/åsiktsmakten ägnat sig åt de sidor hos terroristen som skiljer honom från oss andra. Långt mer smärtfullt är det att se var han tangerar våra vanliga liv och våra förhärskande värderingar. Som medelklasspojke från Vestkanten kommer han inte från gräsroten men från silkesstrået. Antikommunist, antimarxist. Denna bakgrund delar han med de flesta som uttrycker sig offentligt. Tänk om han bara är en stackare som tagit den offentliga marxofobin på allvar?

Antimarxismen och antikommunismen är de ideologiska begrepp som tydligast placerar Breivik i en fascistisk tradition. DEUTSCHLAND VOM MARXISMUS FREI! var huvudparollen under det stora triumfmötet i Sportpalatset i Berlin efter Hitlers maktövertagande 1933.

Långa avsnitt av Breiviks manifest är som tagna rätt ur Himmlers beryktade Posen-tal till SS-ledningen 1943. Ett av de stiliserade porträtt som avslutar dokumentsamlingen, visar massmördaren i en egenkomponerad uniform. På vänstra skuldran har han placerat ett märke med orden MARXIST HUNTER.

I den offentliga debatten efter 22 juli har antiislamismen diskuterats grundligt, islamofoberna har rökts ut och konfronterats i skrift och i ord. Men hur med marxofoberna? Hur med alla marxistjägare som har rört sig fritt i läroplaner, på bästa sändningstid och i ändlösa spaltmetrar?

Utan begreppsapparaten från traditionen efter Marx kommer det politiska systemet att vara oförmöget att förstå sig självt, det vill säga vad slags motsättningar som har fört samhället och den globala ekonomin dit den är i dag.

Men massmedialt oväsen avväpnar kritik långt mer effektivt än någon form av censur. Ur politiskt perspektiv blir massmedierna offer för sin egen perfektion. Utan fundamental kritik bryter samhället samman. Även kloka kapitalister vet att kapitalismen är beroende av att socialismen uppfinner sig på nytt. Den sovjetiska kommunismen är en avslutad historia. Antikommunismen har visat sitt fulaste ansikte. Tillsammans med kritik av antiislamismen kan anti-antikommunismen bli en viktig lärdom av terrorhandlingarna den 22 juli.

Massmedierna både döljer och skärper den pågående krisen samtidigt. Frågan är om massmedierna kan fås att vända om. I dag är de en fulländad propagandamaskin för rikedom och makt. Den reellt existerande kapitalismen får därmed samma grundproblem som ledde till realsocialismen undergång. Den klarar inte att inkorporera reell opposition, utan överröstar den, förgiftar den kanske, eller kriminaliserar den. Frågan är om massmedierna kan användas för andra mål. Kan de berätta att frihet är lika ouppnåelig utan jämlikhet, som jämlikhet utan frihet. Gör de det, motsätter de sig samtidigt kapitalismen. Men utan klasskamp dör kapitalismen.

Vad sker när en stark och välorganiserad arbetarklass inte längre klarar att rädda kapitalismen från sig själv? Då uppstår en akut fara för civilisationssammanbrott, så som vi såg i Tyskland i mellankrigstiden. Det är skildrat i en överväldigande och skrämmande litteratur.

Men det är en annan historia.

Kjartan Fløgstad

Författare

Översättning: Joar Tiberg. Artikeln är först publicerad i norska Klassekampen, förkortad och redigerad av Aftonbladet Kultur.