Spektakulärt vacker Tristan och Isolde
Imponerande och lyriskt i Wagners krävande vokala hinderlopp
Göteborgsoperans uppsättning av Richard Wagners Tristan och Isolde är bitvis spektakulärt vacker. Peter Lundquist hann göra konceptet till sin scenografi färdigt i höstas men avled innan han fick se det i fullbordat skick. Geometriska figurer dominerar hans spartanska scenbygge, linjerna är rena, färgerna sparsmakade. I andra aktens kärleksduett öppnar sig scenen ut mot stjärnnatten, och Torkel Blomkvists skickligt avstämda ljussättning får Brangäne att dyka upp som en vision ur mörkret vid hennes ”väktarsånger”. I det slut, som på tvivelaktiga grunder kallas ”Isoldes kärleksdöd”, fångar ljusets förändringar på ett alldeles underbart vis Wagners utopi om ett liv där kärleken och inte samhällets inskränkta lagar utgör den härskande kraften.
Wilhelm Carlsson riktar in sin regi på den psykologiska spänningen mellan gestalterna, och varje gest är omsorgsfullt och logiskt utformad. Det är i högsta grad levande människor som rör sig i denna stiliserade värld. Till denna lyhörda regi skapar dirigenten Stefan Lano en tät motsvarighet i orkesterns sakliga, klara men oavbrutet intensiva spel. Lano är ett nytt namn för Sverige men en man med stor erfarenhet från många operahåll.
De flesta ser naturligt nog den berömda kärleksduetten som operans höjdpunkt, men här blev det snarare Tristans långa marterade monolog i tredje akten. Lars Cleveman imponerade stort i detta för de flesta tenorer övermäktiga vokala hinderlopp, och hans insats lyftes genom Lanos känsliga friläggning av Wagners sagolikt rika musik.
Isolde framstod i Annalena Perssons gestalt som en lidelsefull, rödhårig ung irländska med stark närvaro i detta livet, allt tal om natt och död till trots. Hennes röst mådde som bäst i de mer lyriskt avspända avsnitten men tappade lyster i mer utsatta lägen.
Isoldes förtrogna Brangäne är en mycket anspråksfullare roll än vad sådana inom operans värld vanliga hjälpkvinnor brukar beskäras med. Det var en ren glädje att uppleva Katarina Karnéus glänsande vackra mezzo. James Johnson hade på sin lott Tristans motsvarande trotjänare Kurwenal, som här framstod som en rätt trubbig själ. Mats Almgren med sin voluminösa men lätt grumliga bas visade stark inlevelse med den svikne kung Markes smärta.
