Fransk dekadens i Massenets Manon
Malmöoperan ger en musikalisk och gräll bild av Frankrike före revolutionen
Årets massiva firande av tvåhundraårsjubilarerna Verdi och Wagner har ytterligare befäst synen på 1800-talets opera som en huvudsakligen tysk och italiensk angelägenhet. Verk som Bizets Carmen och Offenbachs Hoffmanns äventyr har framstått som udda undantag (Offenbach och Hoffmann var ju dessutom av tysk härstamning).
I det läget är det en briljant idé av Malmö opera att avsluta året med stor premiär på Jules Massenets Manon, en rejäl påminnelse om att den franska traditionen är lika rik, stark och originell som grannländernas. Massenets många operor bygger vidare på arvet från Auber, Meyerbeer, Berlioz och Gounod och liknar varken Wagner eller Verdi det minsta. Och Manon, som inte spelats i Sverige på flera decennier, är bästa tänkbara exempel hur vital den här traditionen är. Den har ett häpnadsväckande musikdramatiskt “flyt”, där handlingen är totalt integrerad med det musikaliska flödet. Man tänker aldrig på någon uppdelning mellan sådant som solon, duetter eller ensembler, övergångarna sker omärkligt och med suverän dramatisk tajming. Musiken reagerar med seismografisk emotionalitet på vad som händer, och melodiken går skamlöst rakt in i maggropen.
Uppsättningen, som härstammar från Scottish Opera, är signerad de två kanadensarna Renaud Doucet, regi, och André Barbe, scenografi. De har genom dräkterna resolut placerat handlingen till abbé Prévosts 1700-tal till en dekadent ancien régime, där de oansvariga två unga älskande Manon och Des Grieux är ohjälpligt utlämnade till en cynisk och hjärtlös samhällelig omoral. Aktualiteten, eller snarare tidlösheten, i stycket går utmärkt fram fast ingen är klädd i jeans.
Det markeras också genom att scenbilden som kontrast är mer stiliserad och domineras av stora spruckna spegelskivor, vars krackelerade ytor ger en gräll men effektiv bild av det samhälle, som omger de unga tu.
Titelrollen sjungs av amerikanska Georgia Jarman, och hennes sopran har både smidighet, kraft och känslomättad klangfärg. Hon gestaltar fint musikens och karaktärens snabba växlingar mellan ljuv trånsjuka, jubel och desperation. Den unge Joachim Bäckström (Des Grieux) har de senaste åren gått från klarhet till klarhet, hans lyriska tenor är fast och böjlig över hela registret och den samklingar mycket vackert med Jarmans sopran. Även bra sångarinsatser i övrigt.
Leif Segerstam dirigerar mer med trött rutin än fransk esprit.
