Låt det kosta
Martin Aagård svarar Göran Greider: Flyktingkrisen är en historisk möjlighet för Sverige
Sverige byggdes med lånade pengar. När de stora infrastruktursatsningarna skulle genomföras, när Sverige moderniserades med stormsteg och byggde järnväg, elektricitet och telefoni, lånade Sverige upp sig över öronen.
Vi sparade och gnetade inte ihop slantar som stoppades i någon sorts Göran Perssonsk lada och sen när den var tillräckligt full, först då var det dags att dra telefonstolpar till den norrländska glesbygden. Nej, det här landet byggdes av modiga risktagare som visste att om allt går åt helvete så kan vi i framtiden åtminstone ringa varann och gråta ut.
Det var inte alltid smärtfritt. Definitivt inte på 1910-talet då den stora utlandsskulden kombinerades med en stor utvandring. I dag, hundra år senare råder dock exakt motsatta förhållanden. Statsskulden är låg. Tillväxten är på topp och alla vill flytta hit. Sverige är bevisligen världens mest attraktiva land. Det är hit flyktingströmmarna går.
Och den svensk som inte förmår att vara tacksam för det hamnar i en märklig position. För hur hade alternativet sett ut? Att vi inte vore det tryggaste och mest ekonomiskt attraktiva land uppå jord?
Så låt oss först gratulera oss själva. Tillsammans byggde vi det här makalösa landet där nästan alla kan se en framtid, oavsett utbildningsnivå eller kön.
Men historieböckerna om vår samtid kommer knappast att handla om stolthet. De kommer snarare att beskriva ett historiskt svek. Framtidens dokumentärfilmare kommer att korsklippa bilderna på Åsa Romsons tårar med bilder på flyktingbarnen i Idomeni som sprejas med tårgas för att de ska hålla sig borta från Europa.
Sedan några dagar tillbaka patrullerar Nato-fartyg vattnen mellan Turkiet och Grekland för att hindra dem att komma hit. De 13 000 som ändå tagit sig till Idomeni befinner sig på ”randen till humanitär katastrof” enligt UNHCR.
I söndagens Agenda försäkrade Anders Ygeman att Sverige ”trycker på” för att övriga EU-stater ska börja ta emot fler, trots att hans egen regering tog ”andrum” och sällade sig till samma restriktiva politik redan i höstas.
Han ljög.
I går började EU:s gränser att stängas för gott med hjälp av Turkiet. ”Tiden för oreglerad migration är över” utbrast Europeiska rådets ordförande, den polske högermannen Donald Tusk. Stefan Löfven beklagade sig en smula över hur förslaget lagts fram, men själva
innehållet hade han få synpunkter på. Det är bra att bara syrier får komma in i Europa. Bra att alla som inte valts ut av turkarna tvingas tillbaka. Allt är bra.
Ungefär samtidigt hittas en asylsökande man i en container på Arlanda.
Ytterligare en socialdemokrat som behöver andrum från flyktingar är Göran Greider som i Aftonbladet (7 mars) efterlyser en ”tredje väg” i flyktingpolitiken. Det är en artikel full av obesvarade frågor, men poängen är tydlig – vi har inte råd längre. Antalet flyktingar i Sverige måste minska. Med hur många vill han inte skriva, däremot gör han klart att även vänstern måste börja räkna huvuden.
Den som i detta läge hänvisar till asylrätten gör det lätt för sig, menar Greider.
En grundläggande utgångspunkt för denna ”tredje väg” är dessutom att det var USA som orsakade flyktingkrisen genom invasionen av Irak 2003, skriver Greider.
Så vad är det Greider fruktar ska hända med det mest framgångrika land uppå jord om flyktingvågen inte stoppas?
Förutom att S-regeringen ska tvingas avgå fruktar han ökad
arbetslöshet. Vilket är en legitim oro. Arbetslösheten minskar, men är fortsatt ett problem. Samtidigt ökar BNP, men vi bör vara på vår vakt! Tillväxten är på topp, men det kan vända närsomhelst! Konjunktursvängningarna kommer troligen aldrig att synkroniseras med krigen i vårt närområde, men få konjunkturlägen har varit så lämpliga som dagens för att ta emot nya medborgare.
Framför allt oroas han för ”djup segregation som permanentar xenofobi”. Det kan tyckas vara en elak anakronism, men för att förklara hur orimligt argumentet är, måste det påpekas att Greiders resonemang följer samma logik som debatten om den judiska migrationen från Östeuropa på 20-talet. Socialdemokrater som Arthur Engberg och Svenska Dagbladet-män som Otto Järte hävdade att judar ska vi inte ha eftersom då kan vi även få antisemitism. En logik som blir sann enbart om man tar bort all mänsklighet ur ekvationen. Det är apartheid som botemedel mot rasism.
Med det sagt är segregation ett av våra största samhällsproblem. Tyvärr kommer den inte att lösas genom att vi försämrar möjligheten att söka asyl.
Mest av allt fruktar dock Greider lönedumpning. Ett välbekant argument.
Sverige befinner sig i en situation som påminner om USA för 100 år sedan. Strax innan landet blev världens största kulturella och ekonomiska stormakt.
Det var dit Asiens och Europas fattiga och förföljda sökte sig. Skulderna var låga (det skulle ändras när USA året efter gick med i första världskriget). Antalet invånare födda utomlands var 15 procent. Exakt samma siffra som hos oss i dag.
Och xenofobin frodades.
Den kinesiska migrationsvågen blev droppen för det vita Amerika. Krav på språktester och total kulturell assimilering ställdes. ”Amerikanska partiet” bildades. Katolicismen var dåtidens islam och skräcken för irländska terroristceller blev ett argument för att starta privata polis-kårer och straffa arbetare som försökte organisera sig.
Hur reagerade då den amerikanska arbetarrörelsen?
Enligt samma Greiderska logik stödde fackföreningarna minskad migration på grund av rädslan för lönedumpning. De hindrade till och
med filippinska migrantarbetare att organisera sig.
Tio år senare var de amerikanska fackföreningarna tomma på medlemmar. Det skulle vända under depressionen, men skadan var redan skedd. Den amerikanska arbetarrörelsen repade sig aldrig.
Det skulle visa sig att denna migrationsvåg skulle bygga det USA vi känner i dag. Alla dess ikoner – Hollywood, musiken och motorindustrin är frukter av invandringen under denna period.
Jag säger inte att flyktingmottagandet i USA på 1910-talet är en förebild. Jag vill bara peka på den historiska möjligheten att få samhället att växa. Och till skillnad från USA som nästan alltid bara lånat för att kriga har Sverige haft och har fortfarande möjligheten att låna för att bygga välfärd.
Och vi står nu inför en historisk möjlighet att utveckla Sverige för framtiden.
Problemet är att Anders Borg och Göran Persson förhäxat svensk politik. Hypnotiserat våra folkföreträdare till att tro att deras jobb är att hålla böckerna i ordning. Konsekvensen har blivit en bostadsbrist som kväver regioner.
Så visst kommer det att kosta.
Migrationsverket behöver till att börja med 28 miljarder extra. En skräcksiffra. Det är samma summa som statliga Vattenfall skrev ner sitt värde med i fjol. Men till skillnad från Vattenfalls usla affärer där pengarna bara går upp i rök så investeras Migrationsverkets pengar i Sverige. En hel del går ner i Bert Karlssons fickor, men i grunden kommer pengarna att öka tillväxten.
Det förvånar mig att den annars så kloke Greider kopplar kraven på sänkta löner till just asylinvandringen. Precis som den amerikanska arbetarrörelsen ser han plötsligt inte den verkliga fienden. Låglöneivrarna kommer alltid att hitta anledningar att urholka rättvisan på arbetsmarknaden. Egentligen är låglöneivrarna inte alls betjänta av fler asylsökande som slussas in i samhället med samma rättigheter som alla andra. De vill kunna importera tillfälliga arbetare helt utan förpliktelser. Ett välkänt nyliberalt krav är ju att avskaffa asylrätten och bara ha arbetskraftsinvandring.
Greider skriver om en ”önsketänkande vänster” som inte förstår migrationens konsekvenser. Den kanske finns. Jag känner inte den.
Däremot känner jag till oerhört realistiska flyktingvänner som jobbar praktiskt på helger och kvällar med att hjälpa flyktingar. Realister som accepterat att efterfrågan på skydd från tunnbomber, halshuggningar och talibanstyre aldrig varit större och att Sverige kan leverera just detta. Vi är experter på det. Vi kan ordna finansieringen, vi har finansierat stora samhällsomvälvningar tidigare, och i slutändan kan vi till och med tjäna pengar på det – men bara om vi investerar i att skapa nya, dugliga medborgare och till varje pris undviker att bara förvara dem i några år innan vi skickar bort dem igen. Tillfälliga uppehållstillstånd är som Greider klokt skriver, en katastrof. Flyktingen kostar staten pengar, men vi investerar inte i framtiden. Familjer trasas sönder.
Jag vill kalla det stenhård realism. Själva motsatsen till en syn på migration som förlorar sig i svärmerier om nationalstaten – som Greider gör när han försöker förklara sin ovilja mot den önsketänkande vänstern.
Att Anders Ygeman aldrig haft ambitionen att förändra övriga EU-länders hållning till flyktingarna står ganska klart efter gårdagens chockartade avtal med Turkiet. Socialdemokratin låter bara sin hållningslöshet åka snålskjuts på andra europapolitikers främlingsfientlighet.
Göran Greider å sin sida tror kanske att han kan förändra EU:s hållning genom att skriva debattartiklar i Aftonbladet.
Jag tror inte det.
Sverige kan förändra EU endast genom att vara ett exempel. Hur ska vi få övriga EU-stater att ändra uppfattning om vi själva inte gör det?
Men Greiders brist på glöd i den här frågan är ytterligare en illustration till varför socialdemokratin har så svårt att sätta hjärtan i brand.
Den brinner ju inte.
Och den har inget hjärta.
Den har ingen vision, inget stjärnstoft i ögonen som förmår locka nästa generations världsförbättrare och risktagare. När till och med han, arbetarrörelsens kristne poet, vill leka Anders Borg så kvarstår väldigt lite av framtidsbygget.
Att Göran Greider försöker göra oss medvetna om USA:s stora ansvar för århundradets flyktingkatastrof är tyvärr en klen tröst för de skyddssökande i Idomeni.
