Jag förstår att man vill äga den man älskar
Fricky och Christian Daun ringar in det omöjliga med äktenskap och skilsmässa
Jag har handlat välling, nappar, Kinderägg, blandsaft, schampo, fiskpinnar, Bamse- tandkräm, våffelmix, smoothieingredienser, tandborstar. Och jag är barnsligt stolt över varenda liten pryl.
Raderna är från Christian Dauns bok ”Upplösningstillstånd”. Den handlar om en skilsmässa med två små barn.
Det är så flummigt med livet. Jag minns för tio år sedan då det var coolt att skilja sig och några damer skrev boken ”Happy, happy” om hur härligt det var att bli fri och få ha sex med vem man vill, samt gå på krogen varannan vecka. I samma veva kom rörelsen ”dumpa din kille”, för de lite yngre hipstertjejerna. Det var en solklar trend då. Att inte ha känslor. Att inte vara ärlig. Beyoncé och styrelseledamot-styrka. Fabricera sig själv som en människa utan sorg. Nån slags feministisk variant av att välja glädje?
Det är så jävla äckligt med förändring. Förändring är sämst. Det gör så fucking ont
Jag som genomgick en separation då, kände inte igen mig. Visst, skönt att inte bli tvångsgift. Skönt att få skilja sig, men det är inte nödvändigtvis sant om vad som är en människa i uppbrott. För mig var det mer vandra i ruiner. Utan ljus. Ensam. Söka stupet. Impulsen att lägga sig ner på marken. Jag sov utomhus en natt.
Det är svårt att veta hur man ska organisera livet och när man väljer hur och med vem – varför just så? Man tror man håller på med ett normieprojekt men egentligen sätter man upp sin egen version av ”Kung Oidipus”. Det sårade barnet i en vill få en förälder i kombination med ett random sug att mörda/älska. Man är ihop med någons mörka underström och den med ens.
Det läskiga med dramat ”Kung Oidipus” är emellertid inte temat med ödet. Inte ens de incestuösa inslagen. Det är att efter sista akten tar dramat slut.
Det händer i riktiga livet också. Det motsvaras ungefär av en förändrad människa.
Det är så jävla äckligt med förändring. Förändring är sämst. Det gör så fucking ont.
Christian Daun berättar om det. Två personer skapar ett liv ihop och sedan söndrar de det.
Tidigare klassiker på temat är Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. Jag har gått och blivit kär, säger Johan.
Det är ett bra sätt att beskriva ett svärd.
När jag hörde Frickys ”Nattbuss” första gången tänkte jag att den här låten är ”Scener ur” för oss som är lika gamla som Johan och Marianne var då.
För det går inte riktigt att vajba med Bergmans beskrivning nu. Både äktenskap och skilsmässa känns så konstigt samhälleliga. Extroverta nästan. Som en medborgarritual nästan, mer än något privat och därför är det så fett när samtiden lyser igenom berättelsen av vad både det moderna äktenskapet och den moderna skilsmässan är och berättar om hur det egentligen är. Fricky rappar om hur han och kvinnan i texten var ihop i åtta långa år/ lika länge som Barack ju.
Alltså som två mandatperioder för en amerikansk president.
Han sjunger jag som alltid varit så vacker / börjar på att bli halvful.
Det är tiden som går han beskriver. Den rinnande ungdomen genom händerna.
Han beskriver stadiet i relationen som är över hur han sitter och chattar med en pangbrud/ medan ni säkert sitter där vi bordet käkar palt nu.
Livsöden som korsklipps mot varandra.
Blottat mörker. Bläck i plumpen. Jag ser min omvärld genom de raderna.
Även hos Daun skymtas chatt med pangbrud.
Mitt överjag har vänligheten att informera mig om att när man gillar varandras bilder på chatten, så gillar man genom att hjärta. Jag kanske inte ska läsa in för mycket i dessa hjärtan.
Jag har egentligen inget att säga om skilsmässa, eller äktenskapet heller. Jag förstår att man vill äga den man älskar? Det gör ont när man inte får göra det? Man vill skydda barnen? Man är ett barn? Man vill ut? Kär. Jag fattar ingenting. Jag är bara glad att de här killarna just nu uttolkar det så fint.
