Snygg och intensiv hysterisk maskerad
Claes Wahlin om Östersjöfestivalen
MUSIK. Sedan länge har flera av de stora konstnärliga institutionerna slutat att lita på publikens omdöme. Jag tänker då inte på marknadsavdelningarnas kampanjer inför begivenheterna, utan på programhäften och introduktioner till olika föreställningar. Inför Östersjöfestivalens första konsert i Berwaldhallen få publiken reda på att Esa-Pekka Salonen är en fantastisk världsdirigent och att kvällens pianosolist Yuja Wang är en av världens bästa. Kvällens konsert kommer alltså att bli häpnadsväckande.
Antingen tror man att publiken är fåkunnig, eller också vill man försäkra sig om rungande applåder i förväg. Hur som helst så var den inledande konserten av hög halt. Den sällan framförda första pianokonserten av Béla Bartók gavs både skarpa konturer och ett säkert spel av den kinesiska Yuja Wang. Precist och tveklöst fylldes salen av Bartóks klangvärld, tyvärr i en egenartad röd belysning som tydligen bländade en del av åhörarna. Några bar solglasögon.
Efter paus var belysningen blå. Jag är osäker på hur den färgen hörde samman med Olivier Messiaens närmast gränslösa Turangalîlasymfoni, en timme och tjugo minuter med en gigantisk orkester och utan sedvanlig symfonistruktur. Det är svårt att i musiken spåra de olika myter och religioner som han lät sig inspireras av. Snarare hålls symfonin samman av ett obevekligt tilltal och det transponerade fågelkvitter som Messiaen var så upptagen med. Han lär ha drivit en lång rad kyrkoorganister i Paris till vansinne när han (miss)brukade deras orglar.
Östersjöfestivalen inleddes redan på eftermiddagen i Kungliga Operans Rotundan med uruppförandet av Sven-David Sandströms kammaropera Föreställningen. Katarina Frostensons libretto, ett utsnitt ur dramat Sal P, handlar om Charcots berömda, numera ökända förevisningar på Salpêtrière-sjukhuset i slutet av 1800-talet. Redan titeln på pjäsen (SalPêtrière) ger en riktning hur hennes rytmiska text kan läsas. Det är om orden inte i första hand bär betydelser, utan ljud och klang.
Sandström har skräddarsytt de tre solisternas partier, Jeanette Köhn, Katija Dragojevic och Miriam Treichl. Snyggt, intensivt och med inlevelse glider rösterna kring varandra i historien om hur de förbereder sig maskeraden, uppvisningen för läkarna som vill studera hysterikorna.
Om musiken övertygar önskar jag att Ellen Lamms regi hade tagit ut svängarna lite mer. Trots det korta formatet, fem kvart, så finns det några sceniska svackor som kunde ha undvikits om till exempel lekfullheten fått mer utrymme.
