Wahlgrens hämndbok – det smutsigaste jag läst
Det mest kontraproduktiva som nånsin formulerats
I vintras debuterade Felicia Feldt med Felicia försvann, om en vinddriven uppväxt med alkohol, sexuell gränslöshet och pennalism. Boken fick stor uppmärksamhet då Feldts mamma är Anna Wahlgren, författaren till Barnaboken.
Wahlgren svarade att hon inte tänkte svara, då hon inte ville ta heder och ära av sin dotter. Sen ändrade hon sig – i veckan utkom Sanning eller konsekvens på eget förlag.
Som försvarstal betraktat är boken det mest kontraproduktiva som nånsin formulerats. Det Felicia Feldt berättar om sin mor är en smekning jämfört med vad Wahlgren i fullt raseri avslöjar om sig själv. I skottgluggen hamnar inte bara Felicia och ett par av hennes syskon, läsaren serveras även detaljer om barnbarn som borde fått förbli privata.
Sanning eller konsekvens placerar sig inte i den oförvägna, smärtsamma bekännelselitteraturen som utmärkt många kvinnliga, svenska författare. Boken saknar alla kvaliteter som, exempelvis, Kerstin Thorvall visade i sina hudlösa självuppgörelser: dålig dotter, maka, mor. Wahlgren gör inga ansatser att vända ut och in på sig själv, hon är bara ett livslångt offer för andra, och nu hugger hon med full kraft mot sitt eget kött och blod. Av allt jag läst: det här är det smutsigaste, elakaste, tarvligaste jag hållit i min hand.
Det är lätt att förstå Wahlgrens desperation; den som får en bok emot sig vill naturligtvis svara. Men med Sanning och konsekvens bryter hon en viktig regel: barn får skriva om sina mammor och pappor, men ett barn ska vara immunt mot offentliga angrepp från sina föräldrar.
Felicia Feldt fick välförtjänt respekt för sin bok, jag tyckte om den, men många var frågande: Varför skrev hon den? Måste inte vissa saker få stanna inom familjen? Samma reaktion mötte Johanna Ekström för boken om pappa Per Wästberg.
Feldt svarade att hennes mamma gjort sig en karriär på att skriva om sina nio barn och att det var dags för en korrigering.
I framtiden kan vi nog räkna med fler uppgörelser – hur många bygger inte sina varumärken genom att blogga om sina ungar?
I måndags nominerades Eija Hetekivi Olsson för Ingenbarnsland (Ja! Ja! Ja!) och i fredags hyllades Susanna Alakoski för Oktober i Fattigsverige (det är hennes bästa bok!). Bra litteratur, men ingen ifrågasätter moralen i deras projekt. Föräldrarna i de böckerna tillhör finsk arbetar- och underklass. Såna kan gott tåla. Kan de ens läsa?
Wahlgren och Wästberg är en annan sort. De har ett namn, är författare. Ska de verkligen behöva schavottera offentligt? Den bildade medelklassen läser i fruktan att en dag finna sig själva i bokfloden.
