ÅSIKT

”Hur fel får en kulturchef ha?”

Svante Weyler om Aftonbladets fällning i PON – Åsa Linderborg svarar direkt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Foto: TT/Elvira Pihl
Svante Weyler och Åsa Linderborg.

Den 11 mars, för nu tre veckor sedan, fälldes Aftonbladet av Pressens opinionsnämnd för sina artiklar om Stadsteaterns vd Benny Fredriksson. PON sammanfattade sin kritik så här: ”Det är fråga om ett allvarligt press­etiskt övertramp som dessutom förstärks av att publiceringen har skett på bred front och omfattat inte bara nyhetsdelen utan även ledar- och kultursidorna.”

PON:s fällning kommenterades omgående av Aftonbladets nuvarande chefredaktör Lena K Samuelsson som redogjorde för alla de förändringar som hon vidtagit för att förhindra att ett liknande misstag ska kunna ske igen. Det kunde bara tolkas som att hon helt och hållet accepterade kritiken.

Men jag, och säkert många med mig, har hittills väntat förgäves på att höra vad kulturchefen Åsa Linderborg har att säga om domen. Var och en som läste Aftonbladet den dagen såg att hon var drivande bakom publiceringen. Hon ställde sin auktoritet bakom den, gick till och med i god för en del av uppgifterna genom att betona att hon själv träffat några av källorna.


Formellt är det helt riktigt att chefredaktören som ansvarig utgivare svarar på kritiken. Varje medarbetare på en tidning ska veta att ledningen backar alla publiceringar.

Men det finns också ett ansvar som inte är formellt, och det bör varje journalist ta, eftersom det rör yrkesheder och moral, och det gäller i alldeles särskilt hög grad en kulturchef. Ingen på en tidning åtnjuter samma frihet som en kulturchef, ingen på en tidning är därför i lika hög grad som en kulturchef beroende av den auktoritet och därigenom legitimitet som hon eller han kan vinna hos läsarna. En chefredaktör kan alltid luta sig bakåt mot ägarna, en politisk redaktör kan alltid hänvisa till tidningens politiska linje – en kulturchef kan staka ut sin egen linje.

En gång har Åsa Linderborg kommenterat publiceringen. I samband med Fredrikssons död granskade hon själv artiklarna och avkunnade därefter en friande dom. Den ska jämföras med PO:s förintande genomgång av artiklarna i beslutet om fällning.


I onsdagens Aftonbladet kom så till sist en text av Åsa Linderborg om publiceringar och etik, men då gällde det en artikel i Expressen. Jag har ingen anledning att ta ställning till den artikeln, men i Åsa Linderborgs kommentar finns en passus som är särskilt intressant: ”Här finns inga principer, inga stora värden att diskutera, inga särskilda litterära kvaliteter som ändå kan motivera, inget som är så angeläget att namn och bild måste publiceras. Expressen har inte ens sökt mannen för en kommentar. […] En fällning i Pressens opinionsnämnd, vad spelar det för roll?”

I brist på en reaktion från Åsa Linderborg om fällningen och klandret av henne för artiklarna om Fredriksson kan detta bara läsas som om det indirekt handlade om dem. Därför vill jag rikta den sista frågan till Åsa Linderborg själv: Vad spelar fällningen i Pressens opinionsnämnd för roll för dig? Hur fel får en kulturchef ha utan att det kostar något?

Svante Weyler


SVAR DIREKT Jag ska svara på Svante Weylers fråga så ärligt jag kan. Jag har gjort det förut, i flera olika sammanhang.

Hösten 2017 var jag en av få som försökte problematisera Metoo utifrån tre aspekter: rättssäkerheten, pressetiken och den nykonservativa synen på kvinnan som alltigenom svag och utan ansvar för någonting. När jag följer mina spår i arbetsdagböckerna gallskriker min splittring; jag ifrågasätter Metoo-journalistiken samtidigt som teaterarbetare kontaktade just mig. Vi publicerade, andra följde efter.

Som kulturchef ansvarar jag bara för mina egna artiklar, som jag faktiskt var först att ifrågasätta i samband med Benny Fredrikssons död den 17 mars 2018. (Se till exempel Aftonbladet Kultur 18 mars och 25 mars; SVT 18 mars, SR:s Söndagsintervjun 8 april −18). Jag har under året som gått vridit och vänt på mina formuleringar, bland annat på bokmässan och i en längre artikel (Aftonbladet Kultur 11 okt -18). De som arbetar och de som lever med mig vet att jag brottas med det som hänt hela tiden.


Det som borde vålla oss alla obehag är att tragedin frikopplas alla övrig Metoo-journalistik. Alla mediehus är fällda för skriverier om en rad människor som skadats eller fått sina liv förstörda. Alla mediehus sitter med skuld men få tycks känna ånger, eftersom samma sak nu upprepas igen.

I skrivande stund jagas nya män i en andra Metoo-våg. En dokumenterat våldsam skådespelare eller ett ordinärt samarbetsproblem under en filmproduktion, det är ingen skillnad, allt publiceras. När tonläget i sociala medier blir för hätskt gör samma mediehus rubriker på det. Vi – ”vi” – har tydligen inte lärt oss någonting.

Så ja, fällningen i Pressens opinionsnämnd spelar stor roll för mig. Aftonbladet gjorde fel, jag gjorde fel. Den som tror att det som hänt inte kostat mig något känner både mig och mitt skrivande mycket dåligt.

Åsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM