Hon skapade oförglömliga språkvärldar
Kristina Lugn fick folkets kärlek efter ett långt liv av lyrisk samhällstjänst
Kristina Lugn är inte här längre. Om hon blivit ängel vet jag inte, men ängel är hon i mitt första minne av henne. Kanske har jag skruvat till det, men jag minns ett rött hår utsläppt över en vitslöjig klädnad med små guldiga vingar, en ofrånkomlig lite blåvattnig blick och en röst, ständigt steget efter sig själv, som läser något slags dagsvers upphävandes varje gräns mellan allvar och trivialitet.
Det är ”Jacobs stege” – magisk 80-tals-tv med idel pudelfrissor, primadonnor och kufiska reportage. Ett program där Kristina Lugn som änglapoet passade in som en udda kugge i en charmfullt skev maskin.
Jag inser att Kristina Lugn nog var den första poet jag över huvud taget la märke till. Det var ju så mycket annat på gång i barnlivet. Man skulle till exempel hålla på och undvika A-brunnarna, för trampade man på en sådan var man tvungen att hålla tyst tills någon dunkade en i ryggen tre gånger, annars fick man otur. K-brunnarna gav däremot kärlekslycka.
I vuxen ålder har jag ofta tänkt på Kristina Lugn när jag gått på brunnar. Inte för olyckans och lyckans tematik eller för de mörka djup som lurar under en vardaglig yta. Jag har tänkt på henne för att det ofta står Tierp på brunnarna. ”Tierps kommun är en grön och harmonisk oas för hela livet” påstår lock-orten mellan Gävle och Uppsala på kommunens hemsida, men Kristina Lugn som föddes där 1948 lämnade platsen rätt snart, för att sedan göra återbesök oftare i dikt än verklighet.
”snoröga/ sa dom / fördömda snoröga / lilla fanskap till gloare” – öppningsdikten i debuten ”om jag inte” från 1972 känner barndomen som en hård plats. Oavsett vem som sa vad och om platsen är verklighetens Tierp eller kanske Skövde så är känslan sann. En gång för alla: självbiografiskt skrivande kan vara så mycket. Alla författare ägnar sig i någon mån åt det. I Kristina Lugns fall var transaktionerna – utväxlingarna, rollspelen, fiktionaliseringsarbetet – ovanligt aktiva resurser arbetet. Och i livet, för det går åt båda hållen.
Kristina Lugn förklarade sitt liv såhär i samtal med Martina Lowden: ”Livet har varit en strävan att få andra att förstå hur de ska passa in i min fiktion och spela den roll som jag har tilldelat dem. Det handlar om att få livet att hänga ihop och ha en mening.” Liv omformas till text, men skrivtänkandets verktyg – sätten att se, tolka, välja ut, berättelsegöra, humorisera – ger alltså samtidigt det helt verkliga livet kontur och flythjälp. Ordbehandling som universallösning.
Det är medvetenheten och den generösa öppenheten kring dessa mekanismer som mest av allt skiljer den så kallade ”bekännelselitteraturen” från andra slags litteraturer. Plus omhuldandet av sårbarhetspositionerna – snorungens, den försmådda hustruns, den hunsade älskarinnans, den dåliga mammans, den kontaktsökande väninnans, dödslängtarens och dödfruktarens. Kristina Lugns språk får ett paradoxalt prilligt självförtroende i just de positionerna och vi kan som läsare bara vara hejdlöst tacksamma för energin som springer den behövande till mötes ur raderna. Att den energin finns kvar när människan som ville ge oss den har gått hädan.
När Kristina Lugn hittade in i skrivandet var det manliga modernistiska elfenbenstornet inte längre det helt allenarådande parnassbygget, det fanns även en jordad kvinnlig föregångare i vardagsskrivande och språklekande poesi som Sonja Åkesson, och därtill ett samhällsorienterat kvinnligt erfarenhetsskrivande kring Grupp 8 och andra kollektiv, samt en mer allmän, ”nyenkel” poesirörelse med särskild udd mot reklam- och och mediespråk. Det fanns med andra ord en vardagspoetisk miljö som språkmänniskan Kristina Lugn kunde skriva med och mot, panera i ensamhet och absurdism och därmed göra till något helt eget.
Ja, Kristina Lugn skapade faktiskt oförglömliga språkvärldar. I dessa har enskilda ord och uttryck ofta exceptionellt rika liv. Tag frasen ”när jag var en avskyvärd liten flicka”. Bestämningen ”avskyvärd” är ingen enkel ironi, i meningen att den säger något annat än den menar. Det ”avskyvärda” finns inte där för att aktivera sin motsats och säga att barnet i själva verket var gulligt och snällt. I stället blir adjektivet dubbelriktat: å ena sidan vittnar det om flickstackarens internalisering av normsamhällets onda stämpel, i en rörelse utifrån och in. Å andra sidan tas adjektivet över av flickan som berättarjag och det ”avskyvärda” barnet blir med ens farligt och upproriskt, får det att koka mellan språkets inre och yttre hudlager.
Andra gånger blåser ett nytt språksammanhang liv i sammansatta ord eller så kallade döda metaforer och gör dem galet konkreta och existentiella. Hos Kristina Lugn dras ”språkdräkter” på; ett nattlinne kan vara ”ångeststruket”; ”ordförråd” blir konkreta skafferier och att vara ”rollbesatt” får dubbel mening. En bokstav kan förändra så mycket: för Rut och Ragnar i pjäsen med samma namn blir ”smekmånad” till ”svekmånad”.
Kristina Lugn fick sitt publika genomslag 1983 med diktsamlingen ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”, som enligt författaren sålde betydligt bättre än ”debutens 33 ex”. Bokens omslag var utformat som en tidningssida med kontaktannonser, varav titelns annons var en.
Lustförhållandet till detta slags specialspråk och genreklichéer, som kontaktannonens, psalmens, kanslisvenskans, barnvisans, den högtravande lyrikens eller mangagementspråkets, förblev en viktig motor för Lugn. Och en humorgenerator för läsaren; här en kombo av säljarsnack och poetik ur ”Hundstunden” (1989):
”Det finns inget så lättexploaterat
som människors ensamhet.
Det är det som är grunden för hela min
affärsverksamhet.”
På fyra rader blottar dikten båda professionernas fallgropar; poetens tendens till konstnärlig hänsynslöshet och säljarens till stolthet över sin egen vulgaritet. Som poet och kulturpersonlighet var Kristina Lugn möjligen mest hänsynslös mot sig själv. Hon exponerade sin offentliga figur i alla möjliga sammanhang. Hon har lett tv-program, gjort ”Sommar i P1”, svarat på lyssnarfrågor i radions ”Allvarligt talat”, legat på Svensktoppen i 14 veckor, varit hovpoet vid konprinsessbröllopet, häcklats och höjts och blivit ikonisk.
Kanske ska vi tro hennes egen analys att det var för att i möjligaste mån lösa upp ikonbilden av den självbiografiskt vidöppna, olyckliga och ständigt självironiska Lugn som hon efter ”Hundstunden” bytte genre till dramatiken. Till denna konstform som liksom av sig själv sprider ut rollerna. Ett enda återfall begicks i form av diktsamlingen ”Hej då, ha det så bra!” (2003), i övrigt består produktionen från och med 90-talet av ett pärlband av pjäser.
Det spelade förstås roll att Kristina Lugn 1997 fick ta över vännen Allan Edwalls Teater Brunnsgatan, där hon som konstnärlig ledare kunde premiärspela många av sina pjäser. Men ett dramatiskt drag hade funnits i hennes poesi hela tiden. Redan i de åtta diktsamlingarna finns intriger och återkommande roller, ja en hel såpa om man vill, med Kurt och Camilla som radhuspar och Percy Wennerfors som slemmigt svårgripbar, pedofilanstruken förövare.
Så hemskt mycket mer fysisk action är det egentligen inte i dramatiken än i dikterna, det var inte Kristina Lugns grej. Även på scenen händer det mesta i språket, det är lite som Beckett, rollerna är ofta monologiska solitärer som bara fläckvis trasslar in sina ord i varandra, men då kanske rentav börjar likna aspekter av samma jag. Trots den kroppsliga stiltjen kan de sceniska situationerna hos Lugn både svindla och framkalla skrattkollaps. Publiken stimuleras till ett ovanligt detaljlyssnande, som i ”Nattorienterarna” där de kyligt bekanta Vera och Bricken under ett nattligt möte ser sig nödda att förhålla sig till varandra. Det många oförglömliga vändningar:
Bricken: Varför sätter du punkt efter alla dina meningar? Jag tror att du skulle må bra av ett frågetecken. Jag tror att det skulle göra dig gott att vila omgiven av en parentes.
Vera: Ibland är jag nästan vänlig. Ibland är jag nästan gråtfärdig.
Bricken: Godnatt.
Vera: Godnatt.
Bricken: Jag ska bara säga en sak till. Jag ska bara säga att jag tycker att det finns viktigare saker att skämmas för än att man vill operera bort påsar under ögonen om man faktiskt trivs bättre då.
Vera: Jag har bara en sak att tillägga. Är det säkert att det är bra att trivas? Folk som trivs verkar så slöa...
I dramatiken kunde Kristina Lugn skapa nytt genom lust och återvinning; rollerna kunde tala för sig själva istället för att ideligen tolkas författarbiografiskt. Kollektiviteten i detta arbete förde henne dessutom ibland på förunderligt fruktsamma avvägar, som i arbetet med Björn & Bennys musikteaterföreställning ”Hjälp Sökes” på Orionteatern 2013, där hon plötsligt fann sig skriva repliker och scenanvisningar till en helt verklig angoraget, Kalleman.
Nu har Kristina Lugn lämnat inte bara Tierp och Stockholm utan det skrivande jordelivet som sådant. Den sista hundlokan har gjort honnör för ”tapperhet i strid”, som en dikt i ”Hej då ha det så bra!” önskar sig – och medaljer från andra instanser saknades ej heller. Svenska Akademiens, den mest skinande. Folkkärlekens, den tyngst vägande och mest välförtjänta efter ett långt liv av lyrisk samhällstjänst.
Vi saknar Kristina Lugns närvaro, som intellektuell, som konstnär och som enslig figur på Stockholms gator. Ängel eller ej så har hennes kvardröjande ord bärkraftiga vingar. Slutdikten ur samlingen ”Hundstunden” får säga hejdå:
”Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.
Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.
När man är död
är man sannerligen död
och skiter i ur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden och
och såg dum ut”
