Kamp på liv och död vid Italiens virusfront

Intervju med läkare i Bergamo skakar om

avPatrik Syk

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Norra Italien är epicentrum för det största coronautbrottet utanför Kina.
Foto: Claudio Furlan / TT
Norra Italien är epicentrum för det största coronautbrottet utanför Kina.

Jag tittar ut genom fönstret och allt ser ut precis som vanligt. Tallarna är blöta av det kylslagna vårregnet och myrstacken som började visa tecken på liv i solstrålarna som nådde den under morgonen ligger tyst och stilla igen.

Allt är som vanligt – samtidigt som en hel värld hukar under en osynlig fiende. Vi följer coronarapporteringen men behovet att förstå vad som faktiskt händer där ute, bortanför tallar och myrstackar, pockar rastlöst på. Hur rädd ska man vara?

Så ser jag att The Daily från New York Times släppt ett nytt avsnitt. Det heter It’s like a war. Programledaren Michael Barbaro intervjuar en italiensk läkare, Fabiano Di Marco. Han har precis klivit av ett tre veckor långt pass på lasarettet i Bergamo.

Bergamo är epicentrum för det värsta utbrottet av det nya coronaviruset utanför Kina. Där är ingenting sig likt. Sedan utbrottet har 50 till 70 allvarligt sjuka lagts in – varje dag. Även om sjukhuset är ett av de största i landet blev situationen snart ohållbar. Personal från alla sjukhusets avdelningar fick snabbutbildas i behandling av luftvägsinfektioner, planerade operationer och annan vård skjuts fram på obestämd tid. Sal efter sal fylls med svårt sjuka människor.

Släktingar portas och människor dör ensamma och bortglömda i en till synes aldrig sinande ström av svårt sjuka. Normalt sett behandlas den med störst behov först. Men när resurserna sinar börjar det så småningom handla om vem som har störst nytta av just den där respiratorn. Vem har störst chans att faktiskt överleva. Det Di Marco beskriver ”som att befinna sig i krig”. Den normalt svale Barbaro blir tydligt tagen.

Det känns som att sitta och vänta på orkanen. ”Gör allt ni kan”, säger Di Marco. Barbaro och jag sitter tysta ihop och det knyter sig en smula i magen.

25 minuter senare tittar jag ut på myrstacken igen. Jag hade tänkt jag skulle gräva bort den. Utrota myrorna som varje vår tar över min gräsmatta och rabatt. Men jag tror den får vara. Vem är jag att bestämma över vem som får leva och vem som får dö.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM