Var det så enkelt att montera ner demokratin?

Virusbekämpningen kan inte vara den enda måttstocken på ett fungerande samhälle 

Martin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2020-04-08 | Publicerad 2020-03-18

helskärm

De hade allting ordnat för sig. 

Avdragsgillt tjänstefolk, fondbesparingar som aldrig slutade växa och några skatter betalade de inte riktigt längre. De levde lite som adeln förr i tiden. Vad som än hände kunde de vara säkra på att ha en trygg tillvaro.

Egentligen fanns det bara tre saker de fortfarande behövde frukta.

Börsen.

Klimatförändringarna.

Och... tja… döden, helt enkelt.

Så när döden kom och knackade på i form av ett aggressivt kinesiskt virus hände något med västvärldens välmående medelklass. Exakt varför återstår väl att förklara, men ingen blir så desperat som den som riskerar att förlora sin privilegierade position.

Ett virus kan du inte stoppa genom att förbjuda ”passiv pengainsamling”. Det kan inte stoppas med bilder på Ulf Kristersson i jägarmundering eller genom att muta Turkiet med sex miljarder euro. Virus respekterar inga nationsgränser, bara barriärer mellan människor.

Så barriärerna mellan människor måste bli högre. 

Socialt avståndstagande, (den bästa översättning av ”social distancing” jag kan komma på), var deras enda chans.

Och det var chockerande hur lätt det gick. 

Plötsligt rådde undantagstillstånd.

Att montera ner de mest grundläggande demokratiska strukturerna tog inte ens en vecka. 

Den här gången var anledningen ett virus. Och kanske var det helt rimligt. Vi kommer att debattera i minst ett årtionde framöver vilken statsepidemiolog som var den bästa och om deras åtgärder var de rätta. Men fanns det verkligen inte fler skyddsmekanismer? Ingen byråkrati eller tröghet i systemet som skulle göra det svårare? 

Det borde ha gjort det. 

För tror ni verkligen att den som vill avskaffa demokratin inte kommer att hitta något att skylla på? Tror ni inte, efter tjugo års krig mot terrorismen, att det inte alltid går att skrapa fram ett hot mot rikets säkerhet som motiverar exakt samma drakoniska åtgärder?

Den må ha skötts fel eller rätt, men kampen mot coronaviruset är en manual till hur man krossar samhällsgemenskapen. En perfekt generalrepetition. Det är bara att föra anteckningar, om någon händelsevis skulle vara intresserad. 

De sociala skyddsmurarna restes inte bara snabbt. Utan högt.

Det blev internationell kapprustning om hur många människor som får umgås i grupp. Femundra? Tio? Fem? 

EU och USA införde reseförbud för vanligt folk. Emmanuel Macron försatte Frankrike i krigstillstånd och bötfällde människor som umgicks utomhus. Stefan Löfven poserade framför flaggan och Ulf Kristersson ekade som en minimacaron att ”viruset är vår fiende”.

Finland införde beredskapslagar. Norge tillät regeringen att fatta beslut utan att gå via riksdagen. Tyska, italienska och österrikiska myndigheter fick full tillgång till uppgifter från telefonbolagen om hur deras kunder rör sig. På två veckor byggde vi upp ett övervakningssamhälle som skiljer sig marginellt från Kinas. Skillnaden är att Kina bara kartlägger människor som är dokumenterat smittade. Europa blev värre.

Och den enda måttstocken på ett fungerande samhälle var plötsligt hur väl vi bekämpade viruset. Allt lidande som blev konsekvensen – arbetslöshet, utsatthet, ohälsa, börskrasch och ofrihet – var irrelevant. 

Till slut begrep ingen längre vad som var ett förbud och vad som var en rekommendation. När undantagstillstånd råder fungerar lagarna inte som vanligt. Goda råd blir påbud blir reglementen och plötsligt blir du gripen av polis om du vistas i parken med din familj. 

Så många män fick äntligen leva ut sina drömmar om att disciplinera massorna.

Viruset blev ett lackmustest på vilka som drogs till auktoritet. Nej, inte till expertis. De var inte intresserade av expertisen. Jimmie Åkesson sa det rakt ut: ”en regering som bara förlitar sig på expertkunskaper inger inget förtroende”. De ville ha snabba beslut. Kompromisslöshet. Stängda gränser och skolor. Det finns inget som signalerar politisk handlingskraft lika tydligt som att stänga någonting. 

Och de som redan byggt en karriär på att vara auktoritära var tvungna att ta i från tårna när en liberal som Peter Wolodarski plötsligt ville stänga skolor utan andra skäl än sin magkänsla.

Högerextremisterna utmålade viruset som slutet för den västerländska civilisationen. Äntligen fick de glädje av att ha läst sin Oswald Spengler. Äntligen fick de uppleva hur fascism smakar i praktiken.

De liberaler som gastat sig hesa om att alla i ett liberalt samhälle måste ta varann i hand slutade ta folk i hand. De hade fått allt och ingen skulle ta det i från dem. Inte ens deras egna liberala principer. 

Socialdemokratin försökte linda in åtgärderna i sin välbekanta reklamfilmsretorik. ”Vi ska ta oss igenom det här tillsammans”, lovade Magdalena Andersson, säkert i all välmening. Men snabbare än en hostning tystar en tunnelbanevagn delades samhället upp. 

Till skillnad från forna tiders adel är dagens skattefrälse inte skyldiga att förse kungen med en riddare i händelse av nationell kris. Istället hamstrade de toapapper. 

Den människa vi så länge uppmuntrats att vara; med fuck off-kapital på banken, bonusprogram på flyget, eget pensionssparande och ett Sex & the city-avsnitt på repeat i huvudet, satt plötsligt begravd under ett berg av Lambi och Lilla Edet och vågade inte gå utanför dörren. Skräckslagen över att klumpen i halsen kanske var en begynnande inflammation.

Så såg individualismens slutstation alltså ut.

För att få samhället att överleva skickade de motvilligt efter cykelbud från sina favoritkrogar som vandrade från dörr till dörr som superspridande liemän. Bibimbap med tofu, varsågod. Har du kommit för att hämta mig?

I New York isolerade sig eliten i lyxområdet The Hamptons. De flydde så snabbt och i såna skaror att de lokala mäklarna slog flera försäljningsrekord på en vecka. CNN rapporterade att företag i privatjetbranschen ökat sin omsättning med 30 procent samtidigt som de allmänna flygbolagen gick i konkurs. The jet set var tillbaka. Och de lämnade alla andra efter sig. 

”Stay safe” instagrammade Gwyneth Paltrow från planet iklädd en designeransiktsmask från det svenska företaget Airinum (pris 69- 99 dollar).

Efter 9/11 sålde panikentreprenörerna fallskärmar i Manhattans finansdistrikt. Nu säljer de hamstrad skyddsutrustning och tillgång till ”emergency rooms” – domedagsbunkrar. Samtidigt som vårdpersonal tillverkar munskydd av kontorsmateriel.

Nej, vi går inte igenom det här tillsammans.

Vi har länge gått vid varandras sida. 

Men nu lever vi i två parallellsamhällen som allt mer distansieras från varann.

”De som kan jobba hemma”.

Och alla andra. 

Alla de där andra som får betala för krisåtgärderna med arbetslöshet, sänkta löner och dålig hälsa. 

I Italien har strejker brutit ut bland de som tvingas fortsätta jobba trots de stenhårda sociala skyddsbarriärerna. Stålarbetare, butiksanställda, varvsanställda. Strejkerna skälldes ut som ”oansvariga” av de italienska industriföretagarna och facken anklagades för att ”utnyttja situationen”. 

De är klart de är arga. 

Om alla skulle ta rekommendationerna att inte träffa fler än tio personer på allvar upphör samhället som vi känner det att fungera. 

Men precis som under finanskraschen 2008 får vi öppna plånboken gemensamt.

EU frigjorde plötsligt 80 miljarder för att stoppa oron på finansmarknaden. Ungefär vad det hade kostat att ta emot en miljon flyktingar från Syrien. Jacob Wallenberg manade till ”nationell samling” och krävde att staten räddar hans flygbolag SAS. Några timmar senare dök ett stimulanspaket på 1,5 miljarder upp från skattebetalarna. 

Donald Trump köper röster för 1000 dollar styck genom att erbjuda statliga checkar till ”alla” amerikaner. Hur de ska kunna fördelas rätt i ett land där många har svårt att ens registrera sig för att rösta är en gåta, men självklart kommer de återbetalade skattepengarna att vara välkomna.  Och lika självklart är det en briljant strategi för att bli omvald trots att han inte kan erbjuda en jämlik sjukvård mitt under pandemin. Ett sätt att finansiera valkampanjen med skattemedel och samtidigt hyllas för att han äntligen visar ”handlingskraft”. 

Vi ska ”lyda order” skrev Fritidsresors gamla informationsdirektör Lottie Knutsson nyligen i en debattartikel i Aftonbladet.

Det hade hon inte behövt göra. 

Vi lyder så lydigt.

Så lätt det är egentligen. Att bara lyda order och inte ställa några frågor. Det är till och med ganska skönt, inte sant?