I Expressen ligger bevisbördan på de anklagade

Kristofer Andersson om tidningens insinuanta kriminaljournalistik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Från sjötomten på Mörkö beskriver Expressens kriminalkrönikör Fredrik Sjöshult livet i Stockholms förorter. I texten Lyxkläderna som lockar de unga gängkriminella förvandlas märkesfetischism till sportreferat: ”Gucci verkar vara populärast. Men här finns också jackor från Parajumpers. Mer Moncler på slutet.” 

1 246 ord utan innehåll. Det enda som framgår är att misstänkta kriminella gillar Gucci. Inte märkligt: Sedan chefsdesignern Alessandro Michele tillträdde 2015 har det italienska modehuset återtagit sin position. De val som görs på Via de' Tornabuoni i Florens påverkar livet på Askebygången i Rinkeby. Konkurrenterna på Moncler har metodiskt arbetat med samtida designer som Hiroshi Fujiwara för att nå samma verkan. Via Francesco Ragazzis avknoppning Palm Angels har ett skidmärke blivit framgångsrikt.

Det här skriver inte Fredrik Sjöshult, eftersom han inte vet om det. Däremot borde han veta att negligerad underklass suktar efter status, eftersom den inte har någon. Men Expressens krimjournalistik går ut på att rita människor som aldrig existerat i medier, på ett sätt som övertygar dem om att de inte existerar alls. Vad som skänks är ur luften plockad fakta, knåpad till skandalisering. Si och så många spelningar på Spotify. De och de kläderna. Den umgås med den. Vid ett tillfälle var Fredrik Sjöshult arg på en mikrovågsugn.

Argast är Sjöshult på advokaten Viktor Banke, som anklagas för att ”söka upp gängmedlemmar i Rinkeby och Dalen”, varpå Banke tvingas dementera en ren lögn. Hade jag också varit polare med Pinocchio skulle jag hävda att Fredrik Sjöshult står på polisens avlöningslista.

Plats för dementi.

Bevisbördan har förflyttats till den anklagade. Icke första gången det sker när Getingen avhandlar brott och straff. I en avskedskrönika med rubriken Glöm inte sanningen om de mördade poliserna slänger Britta Svensson ur sig att ”vänstermänniskor tycker att polisen inte ska gnälla över att deras kolleger dödades”. På lösa boliner lierar sig tidningen med dikten. Unga killar pekas ut som gängledare. Val av plagg komprometteras. Opponenter tecknas till polishatare.

”Bara de rika kan kosta på sig billiga skor”, skriver den Lettre Ulysses-belönade brittiska journalisten Linda Grant. Ett ideal där vi är vad vi konsumerar hamnar här. De som lämnas utanför, med drömmen om något annat framför näsan, längtar vad de förvägras. Sådant flum är, liksom sanningen, dock inget för Expressen.

avKristofer Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM

Expressen

Brott

Gucci