Terroristens tankevärld är långt ifrån unik
I ett av sina brev till mig uttryckte Breivik förvåning över polisen
”Jag har utfört den mest sofistikerade, spektakulära och det mest brutala politiska attentat som begåtts av en militant nationalist i Europa sedan det andra världskriget”, förklarade Anders Behring Breivik inför rätten. Han stod åtalad för två terrorbrott som krävt 77 liv den 22 juli 2011: bomben i Oslos regeringskvarter och den utdragna massakern på barn och ungdomar på Arbetarpartiets ungdomsförbunds sommarläger på Utøya.
Det hade varit svårt för Breivik att bli igenkänd som terrorist, trots bomb och massaker. Han var ju inte muslim.
Ändå hade han förklarat sin sak i ett dryga 1500 sidor långt dokument, "2083. A European Declaration of Independence".
Men rättsväsendet förstod inte, eller ville inte förstå.
I ett av sina brev till mig uttryckte Breivik sin förvåning över att polisens säkerhetstjänst, PST, som har till uppgift att värna landet mot terrorangrepp, inte hade några experter som kunde något om fascism och radikalnationalism.
Den erfarenheten delar han med Peter Mangs, den rasistiske seriemördare vars rättegång pågick samtidigt som rättegången mot Breivik.
Mangs hade bedrivit ett ”lågintensivt terrorkrig mot mångkulturen” genom att skjuta Malmöbor, som var svarta, muslimer eller romer, och en ung vit kvinna som var med en ung ickevit man.
Mangs försökte också tala politik i de första förhören, men tystnade när ingen förstod vad han sa och åtalades varken för terrorbrott eller hatbrott.
Båda beskrevs som ensamma galningar, i Breiviks fall rent kliniskt, då en rättspsykiatrisk utredning kom fram till att han led av paranoid schizofreni med vanföreställningar om en muslimsk massinvasion, som sökte ta makten i landet med hjälp av feminister och kulturmarxister.
Det tog ytterligare en psykologisk utredning och sakkunnigutlåtanden från fyra ledande experter på nationalism, populism och fascism innan rätten insåg att Breiviks föreställningar, hur osakliga och motstridiga de än var, ofta uttrycktes i våra samhällen, inte bara på sociala medier utan också bland folkvalda i de nordiska parlamenten.
Som en av de sakkunniga kontrollerade jag Breiviks text med en datoriserad metod som används för att avslöja plagiat vid universiteten. Därmed kunde jag visa exakt vilka tänkare och texter han kopierat in i "2083".
Där Breivik talar om radikalfeminism talas det idag om genusideologi; han orerar om sociologi, idag oreras det om postkolonialism.
Med undantag för enstaka texter av nationalsocialister och egenskrivna partier, där Breivik målar upp vägen till ett nationalistiskt maktövertagande och de massutvisningar av muslimer och bestraffningar av förrädare han därefter vill se, är det mest anmärkningsvärda med Breiviks text hur bekant allt låter.
Inte minst i dag, tio år efter terrorattentaten.
Muslimer är våldsamma, kvinnoförtryckande, kriminella och lögnaktiga, invandrare en belastning. Socialdemokratin sviker sina länders vita urbefolkning. Universitet, media och kulturliv styrs av kulturmarxister.
Vissa ord har ersatts med nya. Där Breivik talar om radikalfeminism talas det idag om genusideologi; han orerar om sociologi, idag oreras det om postkolonialism.
Då som nu är den naturliga könsordningen, västerländsk kultur och sunt förnuft i fara, ja, hela landet hotas av undergång, samtidigt som yttrandefriheten kvävs av krav på politisk korrekthet och rädslan att kallas rasist och islamofob.
Kanske var Breiviks proisraeliska antisemitism mindre vanlig då, i alla fall väckte den en viss förvirring bland bedömare som inte hängt med. I dag hyllar sverigedemokraten Björn Söder offentligt Likud som SD:s ”systerparti”, samtidigt som han anser att judar inte kan vara svenskar. Logiken är samma som hos Breivik: Israel är en föredömlig etnostat och judar skall vara där, inte här.
Breiviks föreställningar framstår i dessa avseenden som tämligen vanliga. Själv var han också en ganska vanlig vit grabb ur den norska majoritetsbefolkningen. Visserligen hade han frånskilda föräldrar, tillbringade för mycket tid med datorspel och dagdrömde om att bli sedd som hjälte, men det är inte helt ovanligt det heller.
Att nationella tar till våld är knappast unikt. Det som särskilde Breivik var således varken fiendebild (muslimer, feminister, kulturmarxister), vision (en nordisk etnostat på traditionell, norsk och kristen, värdegrund) eller metod (våld), utan våldets omfattning.
Jämte det spektakulära våldet var det just Breiviks vanlighet som en tid skakade landet. Gärningsmannen var ”en av oss”, som det formulerades. Hur var det möjligt?
Den trevande uppgörelse med den rasism, misogyni, islamofobi och monokulturalism som låg inbäddad i den norska vardagens sociala och politiska ordning kom dock snabbt av sig. Problembeskrivningen försköts i riktning mot det gamla vanliga igen, vilket Ali Esbati visar i sin briljanta "Man kan fly en galning, men inte gömma sig för ett samhälle", som skildrar tiden och politiken före och efter den massaker på Utøya som Esbati överlevde.
I takt med ordens verkan omvandlades talet om den 22 juli från ”terrorism” till ”massmord” och ”tragedi". Från något som kan förklaras till något ”ofattbart”.
Problemet omvandlas från rasism till invandring. Förskjutningen byggs in i språket, bärs fram av media och offentligt tal. Rasism blir främlingsfientlighet, blir invandringsmotstånd, blir invandringskritik, blir kritik av invandrare och barn och barnbarn till invandrare.
Vi känner igen det där, här också. I en tidigare studie liknade jag anammandet av detta nyspråk vid att lära sig tala sverigedemokratiska. Det är det som förklarar varför Ulf Kristersson och Ebba Busch låter som Jimmie Åkesson. De talar samma språk.
”Ord kan vara som mycket små doser av arsenik”, skrev den tyskjudiske språkvetaren Viktor Klemperer i sin analys av det Tredje rikets språk: ”de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå.”
I takt med ordens verkan omvandlades talet om den 22 juli från ”terrorism” till ”massmord” och ”tragedi". Från något som kan förklaras till något ”ofattbart”.
Påpekas ideologiska likheter mellan Breivik och de partier som idag tituleras ”invandringskritiska” blir upprördheten stor. Inte över likheterna, utan över påpekandet.
Samtidigt som Breiviks problembeskrivning normaliseras stöts han åter bort från kategorin ”en av oss”. Inte minst av de partier som främst bärs fram av utvecklingen. Påpekas ideologiska likheter mellan Breivik och de partier som idag tituleras ”invandringskritiska” blir upprördheten stor. Inte över likheterna, utan över påpekandet.
Som vore saklig kunskap opassande.
Antalet texter i svensk media som samtidigt nämner Breivik och Sverigedemokraterna har stadigt minskat genom åren. År 2011 publicerades 1134 sådana artiklar. Året därefter var de 661. År 2016 var antalet nere på 132. År 2020 var de 36. Ändå skrevs det 1953 artiklar om Breivik det året. Samma fenomen gäller texter om Breivik och Fremskrittspartiet och Breivik och de ideologer han citerade i "2083".
Man kan fråga sig hur det är möjligt att särskilja Breivik från hans tänkande.
Åtskiljandet mellan Breivik och de miljöer som formade hans politiska tänkande har den dubbla effekten att avskilja honom från ”hyggligt folk”, som sveps med i det nya normala, och osynliggöra det våld som är inbyggt i det rasistiska tänkande som normaliseras.
Bärs tänkandet in i politiska majoriteter kommer våldet att skalas upp.
Man kan fråga sig hur det är möjligt att särskilja Breivik från hans tänkande. Kanske underlättas det av att han sitter i fängelse, åtskild från samhälle och övriga fångar. Det ser man ju, hur isolerad han är.
Mattias Gardell är professor i religionsvetenskap, forskare och författare. Han var sakkunnig under Breivikrättegången.
