Snutifierade nyheter

Om medier som leker polis – och blir myndighetens megafoner

1989. När rapgruppen 2 Live crews tredje album As nasty as they wanna be släpps försöker American family association få gruppen åtalad för obscenitet. Tilltaget lyckas. 2 Live crews medlemmar grips.

Samma år debuterar den franska hiphopduon Suprême NTM. När de 1993 släpper spåret Police – med frätande kritik av landets polis – svarar kåren med att dra Kool Shen och Joey Starr inför domstol.

2019. I Sveriges näst största kvällstidning lanseras idén om att kriminellt belastade rappare inte ska kunna verka.

I flertalet svenska medier torgförs polismyndighetens världsbild som oomkullrunkelig. En konservativ knöl växer i samhället: Enligt en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio är ”lag och ordning” för första gången den viktigaste frågan för svenska väljare. Tillsammans med ett kollektivt ifrågasättande av konst som inte talar den uppfostrade medelklassens språk, ett ifrågasättande som inte längre enbart hör den politiska högern till, blandas en toxisk aperitif.

Jag återvänder till detta. Först ska vi konstatera att svensk polis ändå inte tycks vara nöjd med midjemåttet på sitt tolkningsföreträde. 

I dagarna släpps boken YB Södermalm: 140 tecken ur verkligheten. En greatest hits över Sveriges största poliskonto på Twitter, som hanteras av områdespolisen Viktor Adolphson. Undertiteln är betecknande: Det är polisen som sköter verklighetsförankringen i världen.

Men myndigheten har inget att frukta: vår tid fetischerar uniformer.

”Vi tyckte att polisen var dåliga på att kommentera skeenden själva, man lät medier tala om hur saker låg till. Jag ville nyansera bilden”, säger Viktor Adolphson till tidningen Stockholmdirekt. ”Nyansera” är ett glatt ord som döljer innebörden: Polisen vill kontrollera informationsflödet, utan inblandning av journalister.

Jag vet inte vilken kurs på polisutbildningen som lär ut systematiserat misstänkliggörande av samtliga som ifrågasätter verksamheten, men den verkar vara lång.

Men myndigheten har inget att frukta: vår tid fetischerar uniformer. Kritiker avfärdas som polishatare, drogliberaler eller vänsterdebattörer. Ett utslag av supporterproblematik: När övergrepp mot ”blåljuspersonal” – 2015 förekom ordet nio gånger i svensk press enligt databasen Retriver, året därpå var siffran 1616 – sätts under belysning, sluts samhällsleden. Den som inte är med är emot. Alla andra heter Glenn.

I tv-program som Stockholmspolisen, Södertäljepolisen och det amoraliska verk som kallas Tunnelbanan serveras svenskt våldsmonopol sändningstid utan motkrav. I en bagatellartad episod av Stockholmspolisen försöker en misstänkt gärningsman fly, varpå en lössläppt, upphetsad hund följer honom och konstapel hack i häl. Ett normalt beteende hos djur, men det hindrar inte den uppjagade polismannen från att fundera på att använda sitt tjänstevapen mot jycken.

Ett infall som lämnas okommenterat.

”Stockholmspolisen”, dokumentärserie på TV 4.

I Veckans brott tycks samtliga inblandade strunta i skillnaden mellan polisarbete och journalistik. I stället leks det spaningsledare. När en ung man tidigare i år skjuts till döds vid Älvsjös pendeltågstation i södra Stockholm besöker redaktionen mordplatsen. Där intervjuar programledaren Camilla Kvartoft sin egen planeringsredaktör Lars Olof Lampers, som killgissar på.

Planeringsredaktör Lampers: ”Om man ska välja att skjuta någon verkar det här vara den sämsta platsen. Men det kan ju vara så att han upplevde att det här var sista chansen på något sätt, att skjuta. Eller så är det nästan som en markering: Att visa liksom, att vi kommer åt dig var vi vill.” 

Kvartoft: ”Det är ju otroligt hänsynslöst?” 

Planeringsredaktör Lampers: ”Ja, det ingår i spelet.”

Varpå de båda övergår till att förhöra en förbipasserande ung kvinna som visar sig vara den döde mannens exflickvän, tills hon börjar gråta.

Det heter att under Metoo blev journalister aktivister. Må vara, men framför allt borde journalister fatta att de inte är aina.

På Expressen blinkar blåljusen. Där har Fredrik Sjöshult, en gång belönad med Per Wendels pris för att ha avslöjat dåvarande Folkpartiets dataintrång hos Socialdemokraterna, befordrats till kriminalkrönikör. En titel som innebär att Sjöshult muterat till polisiärt värddjur.

I stället pangas det, med ett språkbruk misstänkt likt polisens eget, mot integritetsivrare och andra flummare.

Under rubriker som ”Sveriges värsta fångar ska inte ha tillgång till vapen och lyx”, ”[IS-terroristen] Skråmo bör välja Sverige – riskerar hårdare straff i Norge” och ”DNA-registrera fler – då kan fler grova brottslingar gripas” förmedlas myndighetåskådning vidare till läsarna, utan det reflekterande filter som analyserande skribenter bör ha. I stället pangas det, med ett språkbruk misstänkt likt polisens eget, mot integritetsivrare och andra flummare.

”Förnuftet och insikten om att den som sköter sig inte har något att frukta av ett DNA-register har till slut segrat”, fastslår Sjöshult. Karln har uppenbarligen anammat ordningsmaktens, som det heter numera, narrativ.

I en lång text, med rubriken ”De hyllar våld och vapen – får miljoner lyssningar”, rapporterar Fredrik Sjöshult med mental walkie talkie om rapparna som verkar i utsatta områden. ”Deras texter är fyllda av hat mot poliser, drogromantik och hotfulla låtrader om vapen”, skriver Sjöshult och noterar att några av artisterna har streamats nästan lika mycket som Ulf Lundell. Fredrik Sjöshult har upptäckt gangsterrap och hans budskap är tydligt: Eftersom flera av musikerna också är medlemmar i de gäng som svarar för mord och narkotikaförsäljning, bör de inte få jobba alls.

Alldeles nyss lyckades för övrigt Londons polischef Cressida Dick schasa undan brittiska rappare från Youtube, av inga andra skäl än att de ansågs romantisera våld.

Luftslussen är äntligen strypt, till alla som inte alls är ett, utan noll.

Nyligen fick vi ett exempel på hur det ser ut när ordningsmakt, kommunikatörer och kulturliv idkar parning. I Nacka vill kommunen, under namnet Wall street Nacka, göra upp med gatukonstens ”gamla dna”. En gensträng som sägs innehålla läbbiga grejer som ”subkultur”, ”olagligt”, ”i utkanten”, ”inte efterfrågat” och ”respektlöst”. I stället propagerar Nacka kommun för en kultursyn lagad på luftpastejer: ”det goda samhället”, ”lagligt”, ”respekt” och ”vi är alla ett”. Med andra ord: Rotera! Inte se, inte höra – inte göra. Luftslussen är äntligen strypt, till alla som inte alls är ett, utan noll.

Efter att Fredrik Sjöshult och Cressida Dick avslutat sitt dagsverke, återstår det tandblekta. Det är sedan gammalt: När As nasty as they wanna be förbjöds för trettio år sedan såldes
i stället en rättrådig version: As clean as they wanna be. På omslaget stod: ”Det här albumet innehåller inga explicita låttexter”.

Svensk kriminalmedia bör skaffa en liknande tagline: ”Den här produkten innehåller ingen journalistik”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.