P-ordet rätt ner i tweedfickan

Eftersom Hakelius argumenterar så övertygande kanske vi får acceptera att ordet ”punk” upphört att beteckna en form av musik

Jag tror vi just genomlevt den svenska kulturdebatthistoriens mest postmoderna ögonblick.

Det är i alla fall inte svårt att föreställa sig en föreläsning av Jaques Derrida om hur tecknet frigör sig från det betecknade baserad på den debatt som uppstod efter att bandet Arre! Arre! sa ”Fuck Jimmie” på P3 Guldgalan.

Nämligen debatten om vad ordet Punk. Egentligen. Betyder.

En gång i tiden betydde det manlig prostituerad. Vilket så klart var ett mycket bra namn på en musikstil, oavsett om punken besjöng manlig prostitution eller inte. Vilket i och för sig vissa punkare gjorde.

Men idag är det inte lika enkelt.

Faktum är att den mängd betydelser som ryms i ordet ”punk” efter 2020 års P3 Guldgala gör att det blir allt svårare att använda det som beteckning på något som går att förankra i en mätbar verklighet.

Intressant nog är det fortfarande en strikt manlig gemenskap som äger den hemlighetsfulla förmågan att uttolka ordets innersta betydelse.

En av dessa invigda män är redaktör Johan Hakelius som i magasinet Fokus, ägd av landets mest konservativa elitfamilj, förklarade att dagens punk inte är riktig punk eftersom den värnar den offentliga sektorn och är sossig.

Där står han som siste man i en lång rad högerpunkare som alltid hatat politisk korrekthet och bland annat besjungits i klassiska sånger som ”Nazi punks fuck off”

Punken har bara haft en regel skriver Hakelius: ”Never trust a hippie”. Ett slagord myntat av Sex Pistols grafiske formgivare Jamie Reid som i dag målar zodiaker, jobbar som druid (han kommer från en gammal brittisk druid-familj) och strävar efter Englands andligt socialistiska uppvaknade.

Och visst är det sant att punken bland annat föddes som en protest mot sextiotalets förljugna amerikanska blomsterbarn.

Det finns ett tydligt spår i punkens historia som går från den tidiga New York-punkens hat mot disco och annan svart musik, över Siouxie Sioux hakkorsarmbindel, via Skrewdrivers första platta, till Ultima Thule, nazistisk black metal, fanzinet Flashback och Dan Parks rasistiska teckningar rakt ner i innerfickan på Johan Hakelius tweedkostym.

Där står han som siste man i en lång rad högerpunkare som alltid hatat politisk korrekthet och bland annat besjungits i klassiska sånger som ”Nazi punks fuck off”. Vid sin sida har han den amerikanska alt-högern som på senare år approprierat begreppet punk för att få det att framstå som punkigt att rösta på Donald Trump.

Det har väl lyckats så där.

Men eftersom Hakelius argumenterar så övertygande kanske vi får acceptera att ordet ”punk” slutligen upphört att beteckna en form av musik och istället blivit ett adjektiv som kan användas av män i tweed när de häller rioja i sin boeuf bourguignon och skriver en kolumn om varför tiggeriet måste förbjudas.

De unga män och kvinnor som skriver texter om varför män i tweedkostym ska bombas med napalm och slaktas brutalt tillsammans med snutar, nazister och andra grisar eftersom de är en del av systemet – ja, de får helt enkelt hitta på ett annat namn på sin konstform.

Något snällt.

För det är väl ingen som kan uppröras över sån sossighet längre.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.