Protester kan rädda Assange från utlämning

Det viktigaste nu är att någon fortsätter hans arbete

Nej, Julian Assanges öde är ännu inte beseglat.

Storbritanniens inrikesminister Sajid Javid har visserligen skrivit under det beslut som gör att det enda som står i vägen för att han lämnas ut till USA är några nervösa brittiska domare som med all säkerhet kommer att känna av en stark lobbykampanj från USA.

Påtryckningar har spelat en roll i hela detta märkliga och halvt improviserade rättsfall och de kommer att göra det i fortsättningen också.

Men det innebär också att protester kan göra skillnad.

Det gör de alltid i yttrandefrihetsärenden. Till och med den korrupta ryska rättsapparaten vek sig häromdagen för den snabbt organiserade internationella kampanjen för grävreportern Ivan Golunov som i fredags greps och anklagades för att ha langat innedrogen mefedron.

Han släpptes fri, förmodligen för att politiskt inflytelserika personer insett att situationen blivit ohållbar. PR-förlusten var helt enkelt för stor.

Och frågan om Assanges öde är minst lika känslig för USA.

Att använda spionerilagen mot en journalist står i direkt konflikt med det heliga första författningstillägget. Den enda möjligheten att få honom fälld är att utmåla Wikileaks som en organisation som är fientligt inställd till amerikanska staten. Att hävda att de är en aktör som springer främmande makters ärenden – Rysslands ärenden.

Men amerikanska medier kommer inte att låta det hända frivilligt. Inte heller de brittiska medier som fick världsscoop tack vare Wikileaks.

Om det blir en rättegång kommer den att bli en scen för högljudda protester anförda av amerikanska journalister.

Om det blir en fällande dom kommer Assange att bli USA:s störste samvetsfånge sedan McCarthy-åren.


Men en sån yttrandefrihetskampanj kommer inte att ha någon förankring i svenska medier, trots att de svenska kopplingarna till fallet är så många – nyligen grep Ecuadoriansk polis programmeraren Ola Bini i kölvattnet på Wikileaksåtalet. (Glöm inte heller att allt det här redan har hänt i Sverige – 1974 dömdes journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt för spioneri efter IB-affären. Dåvarande Säpochefen bad i efterhand om ursäkt för alltihop.)

Våldtäktsutredningen mot Assange har fått nästan samtliga svenska opinionsbildare att dra öronen åt sig. De lystrar mer till försöken att utmåla Wikileaks som en antiamerikansk agent än att tro på att de bedrivit nödvändig journalistik.


Oavsett vad som händer är Assange en bruten man. Rapporterna om hans hälsa är illavarslande. Så en seger i en eventuell rättegång kommer inte att innebära någon större skillnad för framtidens journalistik.

Viktigare än alla kampanjer för hans frigivning är att andra tar över Wikileaks stafettpinne – och fortsätter uppmuntra läckor på känsliga positioner och fortsätter att publicera material som staten helst av allt vill dölja för allmänheten.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.