Obegripligt – och alldeles underbart
Merce Cunningham skulle inte ha mycket att hämta i Sölvesborg
Merce Cunningham (1919-2009) var en av 1900-talets främsta föregångare inom modern dans. Han ville själv inte kalla sig avantgarde, bara dansare, men det är svårt att hitta ett ord som passar bättre för denna konstnär som enligt honom själv inte strävade efter begriplighet. Han ville ”bara” skapa visuella uttryck och utforska vilka rörelser som går att infoga i dans (svar: alla).
Under den pågående Tempofestivalen visas Alla Kovgans dokumentär Cunningham i 3-d. Dokumentära klipp och bilder blandas med nya framföranden av hans koreografier och det är emellanåt rätt så – obegripligt. Han dansade ofta till musik skriven av kompositören och ljudkonstnären John Cage, partner i konsten och i livet. Konstnärer som Robert Rauschenberg och Jasper Johns ritade scenografi och kostym.
1953 bildade han ett danskompani, de turnerade i hemlandet USA under frugala omständigheter. Publiken blev ofta arg, det hände att de kastade tomater, recensenterna var stenhårda, men tillräckligt många var ändå intresserade av vad de skulle ta sig för. 1964 gjorde de en världsturné och gjorde braksuccé i London – ovationerna hotade förstöra kompaniets rykte, skämtar Cunningham i filmen.
Jag tänker att Merce Cunninghams konst av många skulle sorteras bort tillsammans med de ”svårartade performance-vrål” Göran Hägglund talade om i sitt ”verklighetens folk”-tal. Till Sölvesborg, med den kommunala konstsyn som proklamerats där, skulle det knappast vara någon idé att de begav sig.
Men när jag ser Cunningham framföra en egen koreografi till ingen musik alls, iförd en dräkt som han hade stickat själv, tänker jag också att jag nog aldrig sett en friare människa. Det är en liten lycka.
Fotnot: ”Cunningham” visas på Tempofestivalen i Stockholm igen den 7 mars.
