Mediernas etik är ett kaos

Jan Scherman om en skandalös oreda – och om kravet på enhetliga spelregler

I spåren av Metoo-affären har vi tvingats genomlida ett aldrig tidigare skådat medieetiskt haveri. Vi har fått se hur slarv och kommersiella intressen drivit fram namnpubliceringar av icke dömda personer. Och även hur ett klickkrig mellan konkurrenter helt uppenbart varit vägledande i syfte att hänga ut enskilda personer på ett sätt som påminner direkta hämndaktioner.

Nu har det blivit dags för det ”rättsliga” efterspelet. Ett flertal ärenden ska granskas och utvärderas. Det ytterst olyckliga är att vi riskerar ett nytt haveri, av den enkla anledningen att mediebranschens företag agerar efter olika spelregler. Det medieetiska system som alla utgivare lutar sig mot och är så stolta över är i grunden ett rent High chaparall. Och den politiska viljan att göra något åt saken är obefintlig.

Tänk er att det i samhället fanns två rättssystem där misstankar om brott bedömdes olika beroende på vilken lagstiftning som tillämpades. Självfallet vore detta otänkbart då rättsosäkerheten därmed skulle bli total. Ingen skulle komma på en sådan korkad idé. Möjligtvis Kafka. Men just denna korkskallighet gäller faktiskt i mediernas värld.


Jag tar det pedagogiskt för att det osannolika ska bli begripligt. Om en av de uthängda Aftonbladet-profilerna skulle vilja anmäla SVT och SR till Pressens opinionsnämnd, PON, så går det inte, då SVT valt att ställa sig utanför det medieetiska system som alla andra medieföretag tillhör. Den namngivne måste i stället anmäla ärendet till Granskningsnämnden – en enhet inom Myndigheten för press, radio och tv.

Problemet är att det till del råder olika regler i PON och Granskningsnämnden.

I PON gäller att publiceringen ska ha styrts av ett så kallat ”oavvisligt samhällsintresse” och den bedömda skadan av publiceringen ska vara försvarbar. Allmänhetens nyfikenhet ska inte på något sätt påverka en namnpublicering. Inte heller hur snacket går på sociala medier. Det är inget argument att kändisens riktiga namn säljer bättre än ordet profil. Varje enskild ansvarig utgivare har att självständigt bedöma samhällsintresset.

Ingen text på SVT:s och SR:s webb är etiskt reglerad. 

Granskningsnämnden arbetar däremot efter radio- och tv–lagen och public service-företagens avtal med staten. Här gäller principer om ”opartiskhet” och ”saklighet” samt ”rimligt skydd för privatlivet”. Praxis från PON är svår och ofta omöjlig att överföra rakt av till public service. För att igen jämföra den medieetiska rättsmodellen med samhället i övrigt – att gå mot röd gubbe är förbjudet i ett regelverk, men inte nödvändigtvis ett annat.
Dessutom - bortom detta finns ett helt laglöst land.

Den uthängde profilen vill förstås också anmäla den text som SVT Nyheter och SR publicerat på nätet. Men det går inte!


Ingen text på SVT:s och SR:s webb är etiskt reglerad. Detta gäller alla public service-bolag.
Jag kontrollfrågade chefen för Myndigheten för press, radio och tv om detta verkligen stämmer. Ja, så är det, säger generaldirektör Charlotte Ingvar Nilsson. Per mejl kommenterar hon missförhållandet med tv som exempel:
”Jag tycker det är problematiskt, både för oss medborgare och SVT. För den enskilde individen som kan uppleva sig uthängd i exempelvis ett webbexklusivt program på SVT Play är det naturligtvis upprörande att hen inte har någon instans att vända sig. Det är också problematiskt för SVT –deras trovärdighet vinner på att deras sändningar kan granskas. Eller artiklar och inslag på webben.”

I klartext och en gång till – för nyhetstexter på public service-bolagens webbsidor, som växer snabbast av allt, finns alltså ingen instans att vända sig till för en etisk bedömning. Granskningsnämndens uppdrag är i det här fallet begränsat till SVT:s gamla linjära och tablålagda tv-utbud.


Mediebranschens självreglerande modell för att pricka de medieföretag som agerar i strid mot god publicistisk sed får därmed anses vara havererad. Charlotte Ingvar Nilsson är uppenbarligen rejält bekymrad, men i princip maktlös då hon som statlig tjänsteman har att rätta sig efter det regelverk som gäller.

Hon bekräftar ytterligare ett trovärdighetsproblem kring granskningarna av public service. Granskningsnämndens ledamöter utses av regeringen utan några som helst restriktioner, bortsett från att ordföranden ska ha bakgrund som domare.

Det finns alltså inget hinder för regeringen att placera aktiva eller före detta politiker i nämnden. En möjlighet till politisk styrning, som den sittande public service-utredningen inte brytt sig om att sätta stopp för.

I PON utses däremot ledamöterna av Pressens samarbetsnämnd, Justitieombudsmannen och Sveriges advokatsamfund. Risken för politisk styrning är blockerad.


Vi har två olika etiska regelverk som hanteras av två olika instanser. Ett dubbelfel som växer till en trippeltabbe då ledamöterna dessutom utses på helt olika sätt. Därmed blir möjligheterna till en likartad och rättssäker behandling för den medborgare som anser sig felbehandlad i press, radio, tv och på nätet närmast obefintlig.

Missförhållandet är akut besvärande eftersom det just nu har hopat sig en härva av namnpubliceringar som måste bedömas.

Det som gör oredan direkt skandalös är att frågan på intet sätt är ny och att olika former av lösningar dessutom motarbetats. Redan 2015 vände sig mediebranschens gemensamma organisation Utgivarna till kulturdepartementet för att få till stånd en gemensam medieetisk nämnd, förkortad MEN, som skulle ersatta härvan av olika regler, lagar och särskilda organ.

Utgivarna behövde politiskt stöd då den nuvarande radio- och tv-lagen måste finjusteras, liksom public service-bolagens avtal med staten. Den gemensamma skrivelsen hade föregåtts av aktivt motstånd från framför allt SR, men också SVT. Jag deltog i flera av dessa möten i Utgivarna så jag vet.

Kulturdepartementet har inte lyft ett finger.

SR:s vd Cilla Benkö varnade för att det skulle behövas en grundlagsändring. SVT var med tidigare vd:n Eva Hamilton initialt för en gemensam medieetisk reglering, men valde med nya chefen Hanna Stjärne ett mer försiktigt motstånd och har egentligen mest passat i frågan. Obstruktion är dock illa nog.
Slutresultatet är att ingenting hänt.

Kulturdepartementet har inte lyft ett finger. Det är besvärande att tvingas notera att den ende som agerat är moderaten och ordföranden i kulturutskottet Olof Lavesson, som flera gånger krävt att den sittande public service-utredningen ska ta upp frågan. Men han har inte fått något stöd.


Var är alla som i debatten om medierna brukar vurma om den enskildes rätt?
Denna medieetiska härdsmälta borde få alla inblandade att ta sig för pannan. Medierna själva borde ta sig samman och beslutsamt fixa till ett enhetligt system för medieetiken.

Agera nu då lagändringar som bekant tar tid. Särskilt public service-bolagen borde komma upp ur skyttegraven och aktivt stödja det förslag man 2015 varit med om att ta fram. Det vore pinsamt om det är politikerna som ska trycka på mediebranschen för att till stånd ordning och reda.
Vad ska dessutom allmänheten tycka? Är det någon som längre förvånas över att förtroendet för medierna devalveras? Det blir ju inte bättre av att en namnpublicering i Aftonbladet kan frias, men fällas i Aktuellt och helt gå fri på SVT Nyheter på nätet.

Det kaotiska läget gäller inte bara Aftonbladet-profilen. Samma sak för TV4-profilen eller den på SVT. Det gäller alla som anser sig illa och felaktigt behandlade, allt som kan misstänkas strida mot det anrika, stolta och viktiga begreppet ”god publicistisk sed”.
Sverige är faktiskt det enda nordiska land som inte har ett enhetligt medieetiskt system. Vi borde skämmas, så in i Norden.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.