Terrorister – och hjältar
Sinziana Ravini läser en dramatisk djupdykning i aktuell gåta
Vi lever i terrorismens tidsålder. En tid där terrorattentaten sprider sig likt en löpeld över världen. Men terrorismen håller också på att kolonisera vår inbillningskraft. Redan 1991 skrev den amerikanske författaren Don DeLillo i en artikel: ”Människans medvetande är i dag format och styrt av terrorister”. Hans mardrömsvision har blivit verklighet, för vår tids terrorism håller på att radikalisera allt från statsapparat till politiska rörelser.
Ändå är bristen på böcker som på allvar försöker penetrera terrorismens mörka världar så gott som total i Sverige i dag. Själv har jag nästan blivit besatt av ämnet och det går inte en dag utan att jag försöker komma närmare terrorismens gåta. Mina förväntningar är med andra ord minst sagt stora när jag kastar mig över Anna-Lena Lodenius bok Vi måste förbereda oss på död: I huvudet på en terrorist.
Kan man över huvud taget komma in i huvudet på en terrorist? Ambitionen tycks lida av både idealism och storhetsvansinne, men när jag börjar läsa, inser jag att Lodenius är betydligt mer ödmjuk än vad bokens titel ger sken av.
Lodenius levererar här åtta precisa och dramatiskt skrivna studiefall av olika terrorister genom tiderna, från vänster- till högerextremister, religiösa och icke-religiösa.
Det första kapitlet handlar om Sofia Perovskaja och hennes kumpaners mord på tsar Alexander II 1881, efter flera misslyckade försök. Här är det som att vara med i en sympatisk vilda västernfilm och jag måste flera gånger påminna mig om att det är blodtörstiga terrorister det rör sig om. Det andra kapitlet handlar om Sveriges första terrorist, Anton Nilson och hans bombattentat mot fartyget Amalthea där ett sjuttiotal brittiska strejkbrytare låg och sov. Endast en person dog. Anton Nilson och hans följeslagare greps men släpptes efter en rad protester och lagändringar. På 60- och 70-talen fick han i vissa kretsar status av ett nationalhelgon som hade startat ”ett krig mot kapitalismen”.
Lodenius ägnar sedan ett kapitel åt den norske före detta terroristen Lars Gules planerade bombdåd i Beirut 1977 – han greps innan han hann skrida till verket. Här får vi ta del av ett närmast thrillerliknande förhör mellan författaren och den tidigare terroristen som försöker förklara hur han egentligen tänkte och orsakerna bakom sin radikalisering.
Även Timothy McVeighs bombattack i Oklahoma city 1995 ägnas en grundlig genomgång. Lodenius är här mästerlig i sin skildring av denne amerikanske soldats stegvisa uppgång och fall inom armén, problemen med familjen och kvinnorna, samt den paranoia som han drabbas av, i anslutning till ett karriärmässigt misslyckande.
Lodenius tar sig även an grekiske Savvas Xiros som skulle kunna betraktas som terrorismens Mister Bean, för en klantigare och mer förvirrad terrorist får man leta efter.
Kapitlet om Shehzad Tanweers terrorattentat i Londons tunnelbana 2005 är extremt filmiskt i sin visuella precision och berättarstil, men också väldigt nyanserat. Lodenius är noga med att poängtera att Tanweer kom från en socialt välintegrerad familj, hade goda resultat i skolan och var respekterad av både familj, vänner och bekanta. Hur kunde han bli terrorist? Lodenius erbjuder en rad hypoteser.
Kapitlet om den tyska terroristen Beate Zschäpe och hennes nazistsekt som mördade invandrare på löpande band är en bok i sig. Här blir jag så rasande över den tyska polisens inkompetens, (dessa nazistiska terrorister fick hålla på i nästan tio år innan de blev gripna) att jag är beredd att hålla med författarens teorier om en lång och intrikat samverkan mellan polismän och nazister i Tyskland.
Den mest bisarra terroristen är och förblir den djupt narcissistiskt störde Mohamed Lahouaiej-Bouhlel som använde en lastbil som vapen under Frankrikes nationaldagsfirande den 14 juli i Nice 2016. Lodenius förklarar hur våldet mot frun, arbetskamrater och slutligen folkmassan, hur sexismen, rasismen och nihilismen egentligen hänger ihop med ett självhat till följd av en förtryckt homosexualitet.
Ja, det finns lika många typfall som det finns terrorister. Vad kan man dra för slutsatser av Lodenius oerhört viktiga bok? Att det är skrämmande hur snabbt den vänsterextremistiska terrorn helgonförklarats av eftervärlden. Hon radar upp alla de tillfällen då man har ansett att målet helgar medlen. Vem visste exempelvis att Strindberg och Branting hade välkomnat Sofia Perovskajas och hennes kumpaners mord på tsar Alexander II och att den sistnämnde betraktade dessa terrorister som ”befrielsehjältar”? Kommer man om 300 år att betrakta muslimska terrorister som hjältar? Även de har ju förklarat krig mot kapitalismen.
Lodenius ställer aldrig dessa frågor själv, men de tål att tänkas på.
Vad är det gemensamma draget hos alla dessa terrorister? Att idéerna står högre än människor. Vi får också lära oss att terrorister sällan är marginaliserade eller outbildade. Det behövs mer än utsatthet för att bli terrorist. Däremot finns det olika slags terrorister inom en och samma terroristcell och Lodenius identifierar fyra kategorier: entreprenören som organiserar, skyddslingarna som står för den tekniska kunskapen, de missanpassade som är lätta att rekrytera och mobilisera och sist men inte minst – vandraren, som egentligen inte besitter någon särskild egenskap, annat än att han vill finna sig själv.
Lodenius går även in på självmordsattackens paradox – viljan att vara offer och Gud på samma gång. Däremot är hon rätt så restriktiv när det kommer till terroristens psykiska konstitution i största allmänhet, de respektive tecknen på psykoser, neuroser och perversioner.
Vår tids stora bok om terrorismens patologiska mekanismer som kan både hitta diagnoser och finna botemedlen, har ännu inte kommit men Lodenius bok är helt klart ett steg i rätt riktning.
